Om att lämna sina föräldrar vind för våg.

För ungefär en månad sedan, när Engelsmannen fortfarande hade semester och vi satt på bussen på väg hem ifrån centrum så steg det på Wilhelmstraße ombord ett medelålderspar med två gigantiska resväskor. Deras flygtags hängde fortfarande kvar på väskorna och man behövde knappast vara ett geni för att förstå att dom hade landat i Stuttgart samma dag och var på väg någonstans i Tübingen. Än mer uppenbart var det dock att detta inte var tyskar utan utlänningar, eller turister om ni så vill. Detta är busenkelt att förstå om man har bott i Tübingen i ett par veckor, främst eftersom bussen som de valde att åka med for genom staden mitt i den mest galna rush-hour, vilket för vem som helst som bor här, innebär en så full buss att Londons tunnelbanetåg hade fastnat halvvägs under jorden.

Därför betraktade vi detta par med visst intresse, för det första eftersom det på något perverst sätt alltid är roligt att se andra utlänningar göra bort sig. Men också för att det var en stilla påminnelse om hur förvirrade vi också hade varit i början.

Spektaklet började med att de med mycket möda och besvär lyckades kliva ombord med sina enorma resväskor i släptåg. Man ska veta en sak om bussåkande i Tyskland och det är att ingen hjälper dig, inte ens om du ber om det. Än mindre om du ber någon och dessutom talar engelska. Men än värre är det nog att ingen behagar att flytta på sig så att du kan komma fram. Man behöver helt enkelt inte visa hänsyn till andra människor här i detta land när det handlar om rush-hour och tokfulla bussar. Man får vässa sina armbågar och hoppas på det bästa, och att man någonstans på vägen råkar trampa på någons tår så pass hårt att dom flyttar sig tillräckligt mycket åt sidan så att du har tid nog att smita förbi. Ungefär så är det. Live and let die helt enkelt.

Hursomhelst, långt om länge lyckades paret trycka sig igenom massan och landade i sätet framför oss och det var då vi förstod att de var ifrån amerika. Förmodligen var de föräldrar till någon liten student som dragit ut en karta på golvet, blundat och slumpvis pekat på något  obskyrt land i Europa och därmed av alla ställen i hela världen hamnat i Tübingen.

Eftersom bussen var full var det endast mamman i sällskapet som fick sittplats, den andra platsen användes till att ställa en av de stora resväskorna på. Mannen fick alltså stå upp och det var ett sant skådespel att se bådas miner varje gång bussen stannade vid en hållplats, hur de först drog en lättnadens suck i hopp om att folk skulle gå av, för att sedan med något vilt i blicken titta på varandra och inse att det inte alls var någon som gick av utan istället 10 personer som steg ombord. Jag fick bita mig i tungan för att inte börja skratta.

Varmt var det också, för ni tror väl inte att man öppnar några fönster i bussarna i Tübingen? Nä då. Inte ens när det är runt 30 grader utomhus och minst lika varmt inne i bussen (luftkonditionering existerar inte) öppnar man fönstren. Någon kan ju falla ut. Detta trots att fönstret är endast ungefär 30 centimeter brett. Jag vet inte riktigt vem som skulle kunna  knöla sig ut där förutom någon yogamästare som på sin höjd väger 10 kg. Om ens det.

Men jag led ändå med dem. Faktiskt. Och det var i takt med att pappans överläpp började fyllas av svettpärlor och mammans uppsyn blev mer och mer desperat för varje hållplats, som jag började tycka synd om dom. Allra mest led jag med detta medelålderspar för att de uppenbarligen har en förbaskat ouppfostrad son eller dotter som inte har vett nog att 1) informera sina föräldrar om att det inte är ett smart drag att åka buss runt lunchtid 2) om de nu envisades med att åka buss, erbjuda sig att möta upp och hjälpa till 3) be dem skippa bussen och ta en taxi.

Av den anledningen och många andra, sade vi med bestämdhet till Engelsmannens föräldrar, som just nu sitter på flyget till Stuttgart, att det finns ett otal körsugna taxichaufförer med där tillhörande bilar utanför flygplatsen, hoppa in i en sådan, ha adressen nedskriven för dom förstår garanterat ingen engelska och sedan bara luta er tillbaks och njut av omgivningen. Jag garanterar er vyer att dö för och minst 10 rovfåglar i skyn. Vi ses.

Narcissism.

Högmod går före fall.

Vädergudarna lider av smärre schizofreni och min MacBook har fullt upp med att hålla sig à jour huruvida det ska vara sol, regn, moln eller åskskurar. Men annars så går livet sin gilla gång, jag bara flyter med och skäms nästan alltid lika mycket när min Engelsman ringer mig vid lunchtid och frågar vad jag gör och jag svarar: ”Ingenting”.

Annars då.

Engelsmannen har lyckats med bravaden att få samtliga amerikanska kollegor att tycka att han är en riktig apa. Det finns ungefär en miljon andra saker han hade kunnat svara när den tyska underrättelsetjänsten (dvs de tyskar som finns på hans jobb) var i färd med att styra upp lite storm på jobbet och därför frågade vad han som en äkta Engelsman känner inför Amerikanare och deras sätt att använda engelskan. Och det finns säkert en miljon ursäkter och en miljard lögner som han hade kunnat använda som säker flyktväg. Men varken flykt eller amerikanare faller min Engelsman märkbart i smak och därför svarade han att amerikanska minsann var ett fruktansvärt sätt att använda det engelska språket på. Att det inte ens ÄR engelska längre och att deras initiativ att ändra stavningen av engelska ord är inget mindre än banalt. För det stavas ju faktiskt colour och inte color, det borde dom väl förstå over there in Amerikatttt. Så det så.

Smart där. Riktigt smart. Eller också inte. Inte alls.

Jag har så sakteligen börjat inse att det nog inte blir några lunchdejter med de amerikanska hemmafruarna för min del. Jag är ju liksom dömd på förhand. Ingen vill väl fika med fienden liksom. För tro inget annat än att den tyska underrättelsetjänsten rapporterar vidare utan pardon och om ögon kunde kasta knivar i ryggar som laborerar i andra änden av ett rum, då hade nog min Engelsman haft fler hål i ryggen än en dartboardtavla i vilken svensk byhåla som helst. Jag bara säger’t.

Inte enligt planerna.

Har precis färgat mitt hår och som sig bör slängde jag i den medföljande balsamkrämen. Det skulle jag inte ha gjort. Nu stinker mitt hår som en hel karl och jag förstår inte riktigt var det gick fel någonstans. Vidare kan man ju fundera över vad en Engelsman kan tänka för tokigheter när han kommer hem och sniffar After Shave i Kakans hår. Jovars. Livet ni vet, det leker mest hela tiden. Och sen lite till. ❀

Balkongfix.

Idag har vi äntligen börjat rota på balkongen, gjort oss av med kartonger, tegelstenar och annat krafs som föregående hyresgäst hade lämnat kvar. Vidare så verkar det som att den ena väggen har fått sig en rejäl omgång av ägg, vilket vi förgäves försökte tvätta rent. En inte alltför trevlig syssla ska jag få be att tala om för er. Självklart börjar man ju fundera över hur det kan komma sig att det hamnat ägg på en balkongvägg och såpass långt in mot väggen. Både jag och Engelsmannen undrar lite hur det egentligen stod till i de forna hyresgästernas relation – för hur är man funtad om man kastar ägg på väggen? Det undrar ju jag i alla fall. Nu kan det ju förvisso ha varit busungar som har roat sig med att förstöra andra människors egendom, men med tanke på hur lugnt här är i detta område så har jag svårt för att tänka mig det. Och om det nu hade varit rackarungar som hade varit i farten, tvättar man inte bort eländet när man upptäcker det? Det hade i alla fall jag gjort.

Hursomhelst, väck ska det och det omgående. Dock insåg vi ganska snabbt att vi lär behöva bättre borstar att skrubba både väggar och golv med för den trasan som jag tappert kämpade med gjorde föga nytta. Oavsett så känns det ändå skönt att ha påbörjat arbetet och nu är golvet tomt, fönsterbrädan tvättad, listerna avtorkade och resten kan jag fixa med i veckan när Engelsmannen är på jobb. Kul med lite projekt! ♧

Botaniska Trädgården.

Strålande solsken och 30 graders värme, en kokande värme som jag trotsade och begav mig av ut till Botaniska Trädgården som endast ligger ett par minuters promenad ifrån vår lägenhet. Trots värmen var det en alldeles perfekt dag, blommande träd och pratglada grodor.

Delad glädje, dubbel glädje.

Har bara en sak att säga just nu: Delad glädje är dubbel glädje. Jag tänker inte be Er om ursäkt för mitt liv eller hur jag väljer att leva det. Jag tänker inte be Er om ursäkt för att jag är lycklig. Jag tänker inte be Er om ursäkt för att jag vaknar, varenda morgon, med ett leende. Jag tänker inte be Er om ursäkt för att solen skiner gott inuti mig oavsett om regnet piskar mina fönster eller ej. Jag tänker inte be Er om ursäkt för att jag tycker att jag är galet bra och finner glädje i det mesta. Jag tänker inte be Er om ursäkt för att jag kan uppskatta min omgivning och gläds med alla dom som älskar livet liksom jag. Jag tänker inte be Er om ursäkt för att jag har valt att leva mitt liv på mitt sätt. Jag tänker inte be Er om ursäkt för att jag väljer att dela med mig av det som gör mig lycklig. Jag hoppas att ni förstår det. Men än mer hoppas jag på att de bittra isprinsessor (ta åt er om ni känner er träffade, ni vet vem ni är) som läser här, tinar upp och förstår att vardagen är ett äventyr i sig. Det finns fullständig glädje i det lilla och även motstånd är positiv energi. Det gäller att välja perspektiv. Och jag tänker inte be om ursäkt för att mitt är bestående positivt. Det är så jag aktivt väljer att leva. Det är så jag vill leva. Bara så att vi är på det klara med det.

☯

Nu ska jag knata ner till stan och leta efter clipboards, handla lite mat inför kvällen och njuta av detta fantastiska väder som vi har här i Tübingen idag. Började dagen med 45 minuters Tai Chi och det ligger nu fint i kroppen, känner mig harmonisk, lugn och lycklig. Vi hörs lite senare!