Igår stressade jag hem som en tok ifrån jobb för att hinna vara hemma till en visning klockan 18 och efter det for jag iväg till puben för att fira Leti som blev doktor igår. Det var faktiskt riktigt trevligt och jag fick träffa N igen som precis kommit tillbaks ifrån Spanien där hon födde sin lilla bebis och nu har återvänt till London. Jag blev riktigt glad över att få se henne igen eftersom jag inte trodde att vi skulle hinna träffas innan vi lämnade landet. Kul! Nu hoppas jag bara på att jag hinner träffa hennes dotter också, men det löser sig nog. Hursomhelst så var det en trevlig kväll och det var väl värt tunga ögonlock efter endast 6 timmars sömn. Men det är okej, tre arbetsdagar kvar! :-O

Hursomhelst, ska alldeles strax fixa till mig lite och sticka ut och käka middag och efter det blir det bio. Inte riktigt bestämt oss för vilken det blir än, men det löser sig. Ser fram emot att få sitta i VIP biorummet och bara njuta – stora härliga skinnstolar, massa plats och det bästa av allt, färre platser så det är inte lika stor sannolikhet att det kommer in någon knäppskalle som tänker hålla låda igenom hela filmen. Någon har liksom tänkt till där, och det gillar jag.

Jag har nog alltid varit omgiven av människor som älskar havet. Först familj och släkt och sedan pojkvänner som utan fruktan besegrat storm på öppna hav. Pirater i själ och sinne. Aldrig är man så liten, som då. När oceanen ligger mörk om natten och inte ett ljus finns att skymta, inte ett ljud, inte en människa. Det är då man är så nära, så ofantligt nära det där första oförstörda stadiet i livet innan man lärde sig om gott och ont, när man fortfarande trodde att allt i livet är lika vackert som den kärlek man var omgiven av. Havet har den makten, att beröva oss på den storhet och världsliga makt som vi tror oss ha över våra liv och den person som vi utger oss för att vara. Det tillåter oss att spegla vår själ i dess böljande mörker, en smula mindre smickrande än en tillrättalagd spegel, men ändå. Och jag tycker om det. Jag älskar det där stora, oändliga, förrädiska och ensamma. Att få komma så nära sig själv och sina egna tankar utan att bryta samman. Att våga titta, trots att vågornas armar sträcker sig farligt nära.

Och sen var det ju en alldeles särskild människa som skänkte sitt liv till havets stora gap. En stor saknad, en sådan stor kärlek. Och det är kanske en så pass stor kärlek jag har, som om det vatten som florerar inombords är av salt och längtar tillbaks till det där stora, okontrollerbara – som en vacker dag kommer att sluka oss alla. Med hull och hår. Jag tycker om den tanken, att vår lilla jord en dag alldeles allena kommer att snurra med rasande vågor som skapar varnande mönster och berättar historier om vad som en gång var. När isarna smälter går världen tillbaks till noll. Så tragiskt, men så vackert ändå. Allt har en början och ett slut och sedan en början igen. Och igen.

En dag ska jag dit igen. Till havet. Det där saltstänkta boendet, där vinden sliter hårt runt husknutarna och man mäter dagen efter hur pass stora vågor som rullar. Det bara är något i den där längtan som inte går att förklara för en Engelsman som bara ser jord i ögon som blickar ut över hav med kärlek. Och det är nästan omöjligt att förklara för en man som är gift med höga berg hur en kärlek kan vara så stor till något som är så pass oändligt, oövervinnerligt och föränderligt. Men det är en pusselbit som fattas mig, som hänger lite på sniskan och den där innerliga längtan stillas nog inte förrän jag är där igen. När fötterna står på en brygga eller längs med en strandkant och havet bara är där, oändligt. Tryggt. Som ett böljande bevis på att hemma kan vara i princip varsomhelst, så länge vågorna når min strand.

Den fantastiska byggnaden bakom Engelsmannen heter Firth Court, och det är där som han spenderade mestadels av sin tid som doktorand.

Det vore inte världens bästa Engelsman utan spex. Så enkelt är det. Det går liksom inte att vara seriös en hel dag oavsett om man är doktor eller ej, och jag bara älskar det. Det finns ingen annan som kan få mig att le med hela ansiktet och skratta ifrån hjärtat så att det rusar lycka sådär underbart hela vägen ner till tårna. Det finns bara ett ord för sådana känslor, kärlek. ♥

Idag har jag städat bort julen, helt och fullt. Känns skönt att få återgå till vitt igen särskilt eftersom solen gassat utanför och allt bara känts sådär euforiskt underbart. Och jag är så lycklig just nu, ofantligt lycklig och glad. Det finns ingen annanstans jag skulle vilja vara just nu och det finns ingen annan som jag hellre skulle vilja vara med än med min allra bästa Engelsman. Jag är så stolt över honom så att jag nästan spricker. Och vår framtid tillsammans känns just nu nästan för bra för att vara sann. Med andra ord, vi har ett mycket spännande år framför oss. Håll i hatten! ♦

Det var ju inte riktigt meningen att den skulle vara riktigt så överväldigande stor. Jag menar, de andra skyltarna får ju smärre komplex. Visserligen är fotboll en stor del av Engelsmannens liv (han är för övrigt jääättenöjd med skylten, förstår inte det..haha!) men någon rättvisa får det väl ändå vara. Som tur är så har vi hittat en London-skylt som är i princip lika stor. Puhh.

Men eftersom den slutgiltiga och officiella doktorsceremonin stundar i nästa vecka så åkte hela kalufsen av häromdagen. Och trots att han nog tyckte att det var en smula vemodigt att alltför tidigt behöva skiljas ifrån sin nyfunne vän så var det ändå ett lyckligt återseende av en haka och ett ansikte vars konturer jag känner igen med en lätt fingertoppsstrykning en tidig morgon innan lampan har tänts.

För övrigt så har mitt huvud bråkat med mig igen. Hela dagen igår på jobb gick i princip åt skogen, men jag stannade hela dagen ändå. Det känns inte riktigt okej att knata hem när man bara har 18 dagar kvar att arbeta. Men jag har lyckats lokalisera varför denna vansinnes huvudvärk uppstår och det har mest troligt att göra med att jag har för mycket sol (ljus) som strålar rakt in i min datorskärm. Visst är det underbart att enbart ha fönster på tre väggar av fyra, men det gör det en smula svårt att arbeta utan att behöva kisa som en tok. Inte bra. Ska försöka åtgärda det hela så gott det går för jag orkar inte komma hem ännu en dag och däcka i sängen långt innan en sjuåring skulle somnat. Det känns inte helt okej. Inte det minsta.