Hemma igen efter ännu en tvåtimmars ”promenad” i storskogen. Alla dessa backar som jag envist beslutat mig för att övervinna gäckar mig hånfullt varje gång jag väljer annan träningsform. Och varje gång vi är ute tillsammans, Engelsmannen och jag, så pekar han mot de Schwabiska bergstopparna och säger – den ska vi bestiga, och den ska vi bestiga och den ska vi bestiga och jag kisar mot honom och nickar ett stilla okej. För det finns inget annat alternativ, jag bara måste – och jag måste av en enda anledning, för att jag vet att jag kommer att älska det. Jag vet att hela mitt väsen kommer att kapitulera inför utsikten, jag vet hur mycket jag kommer att känna att jag lever och det är en drog jag inte kan vara förutan. Någonsin.
Av den anledningen beslöt jag mig idag för att lite långsamt mörda mina ben. Upp. Upp. Upp. Alla mardrömsbackar som jag ännu kämpar mig uppför skulle besökas och bestigas idag, för egen maskin utan en Engelsman som hejar på och agerar personlig tränare för både vandring- och andningsteknik. Och det gick bra, jag är duktig på att motivera mig själv – utmana mig själv och så är jag ju förbenat envis också. Som alltid och som med allting. När Bebenhausen backen var besegrad (den värsta av dem alla) så fick jag ännu en brilliant idé och därför blev det lite tjuvstart på joggning, ville bara se om det fortfarande fanns spring i benen. Om det fanns ork även efter att samtliga värstingbackar var besegrade. Av någon anledning behövde jag veta om det fanns något uns av jävlaranamma kvar efter att jag tacksamt pressat musten ur rumpa och lår – om det fanns någon energi kvar. Det fanns det. Benen bar och jag nästan flög fram genom skogen – sprint på slutet, som förmodligen var en smula overkill men det var så skönt att veta, att det sitter som gjutet i ryggraden. Det där steget, den där perfekta andningen på rätt steg som helt plötsligt bara fanns där utan att jag ens behövde tänka på det. Men jag tog det lugnt, två korta sträckor fick räcka – det är trots allt bara början. Jag ser dock redan fram emot fortsättningen.
Det är magiskt att ha allt detta så nära, att istället för att behöva gå till ett gym bara kunna snöra på sig skorna och ge sig av ut. Tänk att naturen gör så mycket för vårt välmående som om något uråldrigt vaknar till liv inombords och påminner oss om den länk som vi alla har till allt det där vilda. Fria. Och jag hoppas på att jag aldrig kommer att vänja mig vid allt detta underbara. Att det aldrig blir vardag, på riktigt. Jag hoppas att jag aldrig, aldrig, aldrig upphör att förundras, förälska mig i och le med hela hjärtat så fort jag skymtar en liten skogsmus ibland löven, ett rådjurs kvicka flykt över ängen, en rävs släpiga trav genom skogen och sist men inte minst, den där gigantiska örnen som så ofta cirkulerar över Bebenhausen. Det värmer så gott inombords att veta att de är så levande och helt fria. Att de aldrig behöver fångas (möjligen blir några skjutna under jaktsäsong) men ändå, inga burar – inga sorgsna ögon som blickar tillbaks bakom ett stängsel. Bara rått, vilt och underbart fritt. Frihet när den är som bäst och det fyller mig med oändlig energi. Bara kärlek till allt detta som finns så nära, helt gratis att ta del av – antingen genom att mörda sina egna ben och rumpa i euforisk träningsmani genom skogen eller bara genom att sitta still och blicka ut över allt som sker i en skog som ligger stilla, stilla. Som bara finns i all sin prakt och bjuder oss in att upptäcka, andas och verkligen känna att vi lever. ♥
