Jag fann en text som jag skrev för en massa år sedan när jag arbetade i vården. Den brände fortfarande lite speciellt inombords. Den handlade om första och enda gången som jag suttit bredvid någon annans någon, någon annans mitt allt, när denna älskade människa drog sitt sista andetag. Det var första och enda gången som jag fick lägga någon annans allts händer över bröstet, sluta ögonlock och tända ljus. Och det var första gången som jag fick möta någon annans ögon i sorg, hjärtan som blödde pulserande och vilt och fingrar som krampaktigt höll fast livlösa händer i stilla hopp om att de återigen skulle återgälda det där sista kärleksfulla ”trycket” som säger ”..det är okej, du kan låta mig gå, nu”. Tårdränkta läppar som ödmjukt kysste pannan och rättade till sängkläder så att deras allt skulle få sova bekvämt i sin sista vila.
Det finns något alldeles förträffligt vackert i sorg, kanske för att det just då är så uppenbart hur mycket kärlek varje människa bär och hur mycket vi älskar utan ord. Och det är nästan berusande vackert hur pass mycket varm energi som kan stråla ifrån någon som redan har försvunnit bort, ledsagd av ljuset vid sin sida. Hur en stilla tystnad fortfarande kan berätta om en älskad människas hela värld. Om hur någon fortfarande kan stråla utan liv, inuti. Och trots att vi gråter, så gråter vi egentligen inga tårar av sorg utan av kärlek.
Jag har tänkt på det mycket, det där om tårar. Hur dom ibland kan vara av sorg, som när man ser barn i Afrika som svälter ihjäl, deras hjälplösa tillstånd och mödrar med redan uppgivna ansiktsuttryck – då gråter jag av sorg, en sorg så stor att min Engelsmannen tittar på mig med smärta i sina annars mjuka ögon. Men så ler han, han ler för att jag har så mycket hjärta, och för att jag känner så mycket och för att jag skäms över hur oförskämt bra vi har det när folk runt omkring oss bara dör. Helt i onödan. Det är ingen vacker sorg, för det är en sorg av otillräcklighet och orättvisor. En sorg som gör ont och gräver bottenlösa hål långt där in i hjärtgropen och skapar känslostormar som genererar beslut som innebär idoga köp av Marks & Spencer smörgåsar och Percy Pig & Pals godis till diverse hemlösa som tittar på mig sådär hålögt och desperat. Mitt hjärta klarar det inte. Jag kan inte blunda. Har aldrig kunnat. London må ha skänkt mig vassa armbågar i alltför många avseenden, men inte i detta. Det är alldeles för lätt att hamna där, när man bor här. I detta land kan vem som helst, när som helst, hamna just där. Och jag gråter ibland, för att livet är så orättvist och för att inte alla klarar av att bara inse sin egen potential. Och våga. Men sen så är det dom där andra tårarna, de där tårarna som kommer när man förlorar någon som man älskar så oerhört mycket att det bara är kärlek som strömmar rakt ifrån hjärtat och ut via tårkanalerna. Och det är då det är så vackert. Det är då sorg står i skrud och bara ljuder ljus.
Och det var så jag kände en juldags-morgon för en hel massa år sedan, när jag ömsint stängde lägenhetsdörren bakom mig och lämnade någons allt tillsammans med familj och släkt. Mitt jobb där var avslutat och distriktssköterska och annan personal hade tagit vid. Det var inte meningen att jag skulle ha upplevt det som jag fick uppleva. Men livet väntar inte alltid på rätt tidpunkt, vissa tas ifrån oss obarmhärtigt tidigt i livet och andra får lämna i stilla ro, omgiven av strålande kärlek. Det finns ingen rättvisa, bara tillfällen – att ta i akt.
Och det var juldagsmorgon, ett par timmar senare skulle jag fara hem till min familj och fira jul. En känsla som kändes en smula makaber, men samtidigt, livet går vidare. Alltid vidare. Oavsett. Men jag kunde inte gå hem där och då trots att kylan brände frostmärken på mina kinder och jag betraktade min egen andedräkt och tänkte, det är livet – som pulserar inombords. Som kommer ut i ett enda stort moln av kärlek. Som ett bevis på att vi alla har så mycket mer att ge, som ett kvitto på det liv som vi lever. Den gåva som vi har blivit benådade. Och det var en tidig morgon, som varje nattvak innebär – och fiskmåsarna färgade skyn vit med sin närvaro, Sofia Albertina spelade fortfarande julmusik i sitt kyrktorn och jag tänkte på hur viktigt det är att leva nu. Att inte vänta. Att aldrig vänta. Att alltid våga. Och jag minns att jag skrattade rakt ut, och kom på mig själv att inse att vi aldrig kan springa ifrån det som väntar oss alla, men vi kan välja att finnas här och nu och älska allt och alla och allra helst de som förtjänar det minst. Jag tror att den där känslan av att se livet försvinna ut, sakteligen silas och förtvinas fick mig att älska livet än mer. Älska allt som är här och nu. Jag är så tacksam för allt jag har och alla som jag har i mitt liv. Mitt liv vore inte hälften så fantastiskt om ni inte fanns i mitt liv och om jag inte hade lärt mig att förstå vad sann tacksamhet innebär. Jag tror att man måste se båda sidor. Om och om igen. För vi glömmer så ofta. Och det gör så ont att bli påmind, men smärta väcker reaktion. Reaktion väcker kärlek och jag älskar att känna livet, så nära intill.
