Att hitta hem: Jakten efter den perfekta lägenheten

Igår tog jag en liten promenad förbi en del av de lägenheter som vi tittade på innan vi bestämde oss för den som vi bor i nu. Det är verkligen skönt att helhjärtat känna att vi valde rätt. Vi har många gånger sagt att vi hade tur som hittade denna lilla pärla till lägenhet och det var faktiskt endast tur. Vi hade nämligen väldigt lite kunskap om de olika områdena och min engelsman hade endast varit nere i London en snabb vända för att kolla in områden. Han kom då fram till att det antingen fick bli någonstans i Chiswick eller Ealing. Det var allt vi visste när vi begav oss av för att under fyra dagar hitta vår ”drömlägenhet” och skriva kontrakt.

En av de första lägenheterna som vi kikade på (den är belägen precis ovanför ”Fletchers”) ligger på Chiswick High Road. Den hade ett stort vacket fönster i vardagsrum/kök men det var också allt. För övrigt var där en spis som var så stenåldersgammal att jag har svårt att tro att den ens fungerade. Det finns massor av  ”gamla” hus här i England och man blir verkligen bortskämd med välvda stora fönster, stuckaturer och liknande, men det är ofta illa bevarat och väldigt ”omodernt’. Det vill säga för att uppnå en standard som vi är vana vid i Sverige så skulle det krävas en hel del £.

Denna lägenhet (den vi kikade på låg på första våningen dock!) var fantastiskt fin och vi hade tagit den utan pardon om det inte vore för det faktum att hyresvärden inte ville ha katter boendes i lägenheten. Eftersom vi inte var särskilt sugna på att ljuga om detta så fick vi helt enkelt tacka för besväret och leta vidare. Nu såhär i efterhand, när min engelsman och jag har vandrat tillbaks för att titta så förstår vi inte alls varför vi så gärna ville ha lägenheten. Visst var lägenheten fin inuti, men husen runt omkring är lite lagom skabbiga och alldeles bredvid låg en bilverkstad. Nja, vi känner oss inte direkt ledsna över att hyresvärden hade ”dåliga erfarenheter” av katter. Det får han gärna ha, vi har det dock ej.

Detta hus ligger mitt i Chiswick, galet centralt – och det var väl det som hyresvärden försökte sälja till oss. Visserligen hade denna lilla 1:a en ganska rolig planlösning med en massa små förvaringshörn och krypin…men nej, den var alldeles på tok för liten för oss och illa planerad. Dessutom började hyresvärden skruva på sig lite besvärat när jag frågade om lägenheten verkligen skulle komma att hålla värmen med så pass stora fönster och endast ett pyttelitet element.

Vi hamnade ju som bekant här, det är vår balkong på bilden, och första gången som vi såg lägenheten så föll vi båda handlöst. Den har mycket av det som vi eftersökte stora fönster, högt i tak, ljusa färger på väggar (magnolia) och mycket ljusinsläpp. Jag är ju ”ljusberoende” och klarar inte av att bo i alltför mörka hus/lägenheter det gör mig nedstämd efter ett tag. Istället vill jag ha en hel massa ”luft” och ljus – när det väl är sol så ska helst hela lägenheten fyllas av ljus, då mår jag bra. Dessutom är det gott för katterna att kunna sola sig i värmen.

Hursomhelst, vi fann vår nuvarande lägenhet som ligger precis på gränsen mellan Chiswick och Hammersmith. Det var under vår sista dag av letande och vi var väldigt uppstressade eftersom vi inte hade haft någon vidare tur de övriga dagarna. Antingen så blev lägenheterna uthyrda innan vi ens hade fått titta på dem (om ni letar lägenhet i London, bli inte förvånade om hyresvärden lovar er att visa en lägenhet dagen efter men när ni dyker upp säger att den redan är uthyrd. Det är mer vanligt än vad man tror och inget att hänga läpp för. Vill man verkligen ha en lägenhet så måste man tjata och se till att få se den samma dag OCH skriva kontrakt på studs. Väntar du med att skriva kontrakt så är loppet kört.) eller också låg husen i områden som inte alls kändes särskilt tilltalande. Exempelvis besökte vi Acton eftersom det är förhållandevis billigt där, men jag kan lugnt säga att det inte är ett område jag någonsin skulle vilja bo i. Likaså kände vi ingen större passion inför Shepherds Bush eller de lägenheter vi hade blivit visade i Ealing. Däremot skulle jag helt klart kunna tänka mig att bo i Ealing om det inte vore för att det ligger en smula längre bort ifrån city än Chis/Hammersmith.

London och Österlen

Min kära mamma och hennes Roffe-poffe, har alltså bestämt sig för att sälja huset här i ”byn” och förflytta sig till vackraste Österlen, Simrishamn. Jag tycker att det är fantastiskt bra! Tänk att världens finaste mamma äntligen ska få sitt drömboende! Och tänk att hon ska få dela detta fantastiska radhus tillsammans med en man som hon trivs så ofantligt bra tillsammans med. Det gör mig så glad och skänker mig så mycket ro att det är svårt att beskriva i ord. Visst tycker vi alla om huset där jag och min bror har vuxit upp, men det är för mycket med 7 rum på endast två personer. Rum ska användas, hus ska fylla en funktion och inte endast vara ett måste. Och av den anledningen finns det inget bättre skäl än att äntligen bege sig av till den plats i Skåne som min mamma alltid har drömt om.

Jag har sett det lilla radhuset. Jag har varit inuti och beundrat. Jag har avundsjukt betraktat havet endast 300 meter bort. Jag har sett framför mig hur mamma och Rolf avnjuter middagar i sommarsolen, sitter på framsidan och dricker sitt morgonkaffe, vandrar ner till Simrishamns torg och köper frukt, grönsaker och blommor. Det är så perfekt att det inte kan bli bättre. Det är precis vad jag önskar min mamma och hennes utvalde. Jag ville inte att hon skulle isolera sig alltför långt ut på landet, men var ändå medveten om att hon aldrig skulle vilja bosätta sig i exempelvis Malmös västra hamn område. För mycket stad för en landsortstös helt enkelt. Men på utsiktsvägen har de både utsikt, närhet till hav, hamn, strand, restauranger, affärer och ”nöjesliv’. Jag har sagt det redan men jag måste säga det igen, det kan inte bli bättre än såhär.

Och lilla jag har en enkel flygbiljett bokad måndagen den 19:e oktober, då försvinner jag återigen iväg. Bort till ett London som redan kallar mitt namn och en fantastisk engelsman som redan har planerat helgens eskapader. Jag hade inte heller kunnat få det bättre just nu. Jag tror att vi allihopa är mycket, mycket nöjda.

Nedräkningen

Snart mindre än en vecka kvar. Hur ska jag hinna? Hur ska jag kunna slita mig ifrån min pälsklingar? Det är en svår tanke. Engelsmannen säger ”jamen jag finns ju här” och javisst gör han det, men det är inte samma sak. Han är inte en katt. Det är nog sant det där om att kattmänniskor blir lite smått galna. Men jag tror det är rätt typ av galenskap, lite av Alice i underlandet, det gör inte så mycket att omvärlden är upp och ned och allt där till för vi är alla lite smått galna ändå. Var och en på sitt sätt.

Och snart är jag återigen i London. Staden som alltid är vaken. Staden som kostade min bästa vän livet. Staden som jag har en slags ouppklarad kärleksaffär med. En gång för alla ska jag göra staden. En gång för alla ska jag möta spegel och fråga mig själv samma fråga som Alice ställde till Cheshire katten.

”How do you know I’m mad?” said Alice.

”You must be,” said the Cat, ”or you wouldn’t have come here.”