Om att lämna sina föräldrar vind för våg.

För ungefär en månad sedan, när Engelsmannen fortfarande hade semester och vi satt på bussen på väg hem ifrån centrum så steg det på Wilhelmstraße ombord ett medelålderspar med två gigantiska resväskor. Deras flygtags hängde fortfarande kvar på väskorna och man behövde knappast vara ett geni för att förstå att dom hade landat i Stuttgart samma dag och var på väg någonstans i Tübingen. Än mer uppenbart var det dock att detta inte var tyskar utan utlänningar, eller turister om ni så vill. Detta är busenkelt att förstå om man har bott i Tübingen i ett par veckor, främst eftersom bussen som de valde att åka med for genom staden mitt i den mest galna rush-hour, vilket för vem som helst som bor här, innebär en så full buss att Londons tunnelbanetåg hade fastnat halvvägs under jorden.

Därför betraktade vi detta par med visst intresse, för det första eftersom det på något perverst sätt alltid är roligt att se andra utlänningar göra bort sig. Men också för att det var en stilla påminnelse om hur förvirrade vi också hade varit i början.

Spektaklet började med att de med mycket möda och besvär lyckades kliva ombord med sina enorma resväskor i släptåg. Man ska veta en sak om bussåkande i Tyskland och det är att ingen hjälper dig, inte ens om du ber om det. Än mindre om du ber någon och dessutom talar engelska. Men än värre är det nog att ingen behagar att flytta på sig så att du kan komma fram. Man behöver helt enkelt inte visa hänsyn till andra människor här i detta land när det handlar om rush-hour och tokfulla bussar. Man får vässa sina armbågar och hoppas på det bästa, och att man någonstans på vägen råkar trampa på någons tår så pass hårt att dom flyttar sig tillräckligt mycket åt sidan så att du har tid nog att smita förbi. Ungefär så är det. Live and let die helt enkelt.

Hursomhelst, långt om länge lyckades paret trycka sig igenom massan och landade i sätet framför oss och det var då vi förstod att de var ifrån amerika. Förmodligen var de föräldrar till någon liten student som dragit ut en karta på golvet, blundat och slumpvis pekat på något  obskyrt land i Europa och därmed av alla ställen i hela världen hamnat i Tübingen.

Eftersom bussen var full var det endast mamman i sällskapet som fick sittplats, den andra platsen användes till att ställa en av de stora resväskorna på. Mannen fick alltså stå upp och det var ett sant skådespel att se bådas miner varje gång bussen stannade vid en hållplats, hur de först drog en lättnadens suck i hopp om att folk skulle gå av, för att sedan med något vilt i blicken titta på varandra och inse att det inte alls var någon som gick av utan istället 10 personer som steg ombord. Jag fick bita mig i tungan för att inte börja skratta.

Varmt var det också, för ni tror väl inte att man öppnar några fönster i bussarna i Tübingen? Nä då. Inte ens när det är runt 30 grader utomhus och minst lika varmt inne i bussen (luftkonditionering existerar inte) öppnar man fönstren. Någon kan ju falla ut. Detta trots att fönstret är endast ungefär 30 centimeter brett. Jag vet inte riktigt vem som skulle kunna  knöla sig ut där förutom någon yogamästare som på sin höjd väger 10 kg. Om ens det.

Men jag led ändå med dem. Faktiskt. Och det var i takt med att pappans överläpp började fyllas av svettpärlor och mammans uppsyn blev mer och mer desperat för varje hållplats, som jag började tycka synd om dom. Allra mest led jag med detta medelålderspar för att de uppenbarligen har en förbaskat ouppfostrad son eller dotter som inte har vett nog att 1) informera sina föräldrar om att det inte är ett smart drag att åka buss runt lunchtid 2) om de nu envisades med att åka buss, erbjuda sig att möta upp och hjälpa till 3) be dem skippa bussen och ta en taxi.

Av den anledningen och många andra, sade vi med bestämdhet till Engelsmannens föräldrar, som just nu sitter på flyget till Stuttgart, att det finns ett otal körsugna taxichaufförer med där tillhörande bilar utanför flygplatsen, hoppa in i en sådan, ha adressen nedskriven för dom förstår garanterat ingen engelska och sedan bara luta er tillbaks och njut av omgivningen. Jag garanterar er vyer att dö för och minst 10 rovfåglar i skyn. Vi ses.

Victoria and Albert Museum.

Igår besökte vi Victoria and Albert Museum i South Kensington – av någon anledning har vi hoppat över detta museum i över två års tid och såhär i efterhand förstår jag verkligen inte varför. Jag önskar att jag hade besökt detta fantastiska tidigare, verkligen en plats helt i min smak och jag hade lätt kunnat förlora mig där i flera dagar. Dessutom, fantastisk arkitektur och en restaurang/café som fick mig på fall utan dess like. Och ja, de hade nog världens godaste scones där. Jag dog nästan av underbarhet. Om ni besöker London, missa inte denna juvel, jag skulle vilja påstå att där finns något för alla.

Fantastiska kupolen inne i foajén. Ni kanske inte delar min fascination för arkitektur, men jag blev hursomhelst helt betagen.

Att sedan mötas av denna syn när man väl kommit in gör ju knappast upplevelsen mycket sämre. Vackert utan dess like.

Detta var det första rummet som vi gick in i, det fanns inget som kunde stoppa mig när jag fick syn på alla skulpturer. Jag hade kunnat bo där, jag lovar.

Samson slaying a Philistine, av Giovanni Bologna ifrån 1529 och till höger, The Rape of Proserpine ifrån 1565 av skulptören Vincenzo de” Rossi.

Till höger, The Virgin and Child (1480), som tros vara skulpterad ifrån ett enda stycke av trä – detaljerna på denna skulptur var helt fantastiska. Svårt att förstå att det går att skapa något så vackert som dessutom förmedlar så många känslor på en och samma gång.

Ovan restaurangen, som ni ser så kan man lugnt påstå att det var en viss atmosfär där inne. Dessvärre var det fullpackat med folk så vi satt oss i ett av de andra rummen. Om vår och sommar är det tydligen öppet ut till ”innergården” som absolut måste upplevas någon gång i framtiden. Som att förflyttas bakåt i tiden, går inte att beskriva i andra ord än vackert.

Engelsmannen kände sig riktigt gottesugen och beslöt sig för att sluka en gigantisk chokladkaka medan jag höll mig till scones, clotted cream (nom nom!) och sylt – så gott att jag inte riktigt visste var jag skulle ta vägen. Ångrar dock att jag inte beställde en varm kopp té, det hade varit som grädden på moset. Fantastiska England jag kommer att sakna dig så!

Detaljbild ifrån en av marmortrapporna.

Bilderna ovan och nedan är ifrån vad som kallas ”The Cast Courts” och har använts och används i utbildningssyfte för att visa upp replikor av monument och andra enastående verk som av olika anledningar inte kan bli flyttade ifrån sina ursprungliga platser. Detta var främst ett viktigt inslag förr i tiden när folk inte reste omkring så pass mycket som vi gör idag och därmed kunde få en inblick i den storhet som finns runt om i världen. Oavsett om detta är replikor eller inte så var det ändå enastående vackert.

Ovan till höger, replika av Michelangelos” skulptur David där originalet går att beskåda i Florence.

Av alla skulpturer som jag såg denna dag så var Gilbert Bayes porträtt (1948) av sitt barnbarn Martin Bayes, min absoluta favorit. Jag tror till och med det alldeles utsökt vackra och känslomässiga framgår i denna bild. Jag stod i flera minuter och bara tittade och för varje minut som gick så kändes det som att nya uttryck växte fram i ansiktet på denna lilla pojke. Jag skulle så gärna vilja kunna skapa såhär, med händerna och förmedla känslor på detta sätt. Tänk att kunna avbilda alla de personer som jag älskar och håller av och kunna minnas deras uttryck bara sådär. Fantastiskt.

Ett annat sådant där ”hjärtat stannar till” upplevelse var när jag fick syn på Leonardo da Vinci’s Notebook (Codex Forster III) ifrån 1490 en nästan overklig upplevelse.  Att få vara så nära och beskåda kändes nästan heligt. Jag älskar böcker, gamla böcker – doften av gamla, tusen-gånger-om lästa böcker och den där känslan av att vandra omkring i gigantiska antikvarier har alltid varit en favorit i mitt hjärta. Som sagt, en nästan helig känsla även om det endast var två sidor som uppvisades.

Detaljbild av boken som innehåller ett antal olika skisser av allt ifrån hästben till hattar och anteckningar om vikt och geometri.

Till vänster en annan favorit som jag dessvärre inte minns namnet på, och bilden till höger återigen foajén fotot taget ifrån en balkong på andra våningen. Och nedan, kväll utanför V&A och en jag utanför mitt favoritmuseum. Jag kommer att återvända när jag har mina lediga dagar i början av december, en hel dag ska jag förkovra mig ibland skulpturer och historia och bara vara. Och så lite engelskt té och scones på det, kan inte bli mycket bättre.

Lord Mayor’s Fireworks London.

Eftersom vår Guy Fawkes Night inte var till full belåtenhet (fyrverkerierna kunde ha varit bättre!) så bestämde vi oss för att besöka Lord Mayor’s Fireworks inne i city istället. Detta är ett spektakel som är vida känt för att ha det största och bästa fyrverkeriet – och ja, jag vet jag framstår säkert som den mest fanatiska fyverkerifantasten, men strunt i det nu. Hela den här ”Lord Mayor” dagen innebär alltså att det är ett nytt borgmästare år och då London är den enda stad i England  som har en borgmästare så firas det hela med pompa och ståt. Inte mig emot.

Vi åkte till Embankment för att därifrån promenera till något bra ställe att ställa sig och invänta det stora fyrverkeriet som skulle börja ett par timmar senare. Något som jag senare skulle komma att få ångra bittert eftersom jag inte hade kläder för att stå still utomhus i drygt fyra timmar – mina händer var som isbitar och nästippen på väg att falla bort. Jag lovar.

Engelsmannen och Martin, en av hans barndomsvänner ifrån norra England. Martin jobbar för tillfället som ingenjör i Westminster, creddigt värre.

Sedan kom det en hel massa hästar, fantastisk uppvisning av de olika kavallerierna och magnifika vagnar. Jag blir alltid lika såld på den typ av historia.

Sedan började de skymma en smula, och det var nästan magiskt att se London förändras framför oss. Jag älskar verkligen denna stad.

Vi träffade en trevlig man ifrån Skottland som numera bor i Essex. Han var döv, men läste läppar, förutom mina då eftersom han tyckte att jag artikulerade lite dåligt. Vilket är hur kul som helst eftersom min Engelsman är vida känd för att vara den som mumlar mer än någon annan, men visst – jag är inte engelsk så det kan ju ha med det att göra. Hursomhelst, denna man var hur tuff som helst och underhöll oss i ett par timmar medan vi stod och väntade på att fyrverkerierna skulle börja.

Magiskt. Finns inget annat ord att beskriva detta. Oavsett om mina fingrar var iskalla eller ej, just då skulle jag inte vilja vara någon annanstans än just där. Helt fantastiskt.

Sen visade det sig att vi av en ren slump hade valt de i princip bästa platserna för att beskåda fyrverkerierna eftersom vi stod mer eller mindre rakt framför båten där det avfyrades ifrån. Lyckan var som gjord!

Givetvis måste fyrverkerier upplevas i verkligheten för att kunna förmedla den där känslan av överbarhet. Men jag hoppas att jag har lyckats visa er lite av en alldeles fantastisk fyrverkerishow som verkligen tog oss med storm.

Lördagens Portobello Market

Jag hinner verkligen inte med att både jobba och skriva ikapp det som inte hunnits med sedan semestern. Men här kommer ett lite inlägg (mest innehållandes bilder iofs) ifrån i lördags då vi for till Portobello Market för att försöka hitta och lägga vantarna på en antik ram ibland antikviteterna på marknaden. Dessvärre fann vi ingen ram, men det fanns en hel del andra trevliga saker och ting. Engelsmannen förälskade sig i gamla grammofonspelare och har nu bestämt sig för att vi måste införskaffa oss en innan vi lämnar London. Vi får väl se hur det blir med det.

Så hos mig vill jag att stunden stannar, för evigt nu.

Jag kommer nog aldrig att kunna se mig mätt på Londons Natural History Museum. Jag älskar byggnaden och atmosfären. Att bara få vara där får mig att må bra, på riktigt. Det är något speciellt som andas mellan väggarna, som kryper tätt intill när jag tittar på tomma ögon av längesedan uppstoppade och döda djur. Kanske beror min fascination på att det nästan alltid är som en ny erfarenhet, lärdom – upptäckt och fantasi. Jag älskar allt som är där. Jag älskar konsten och jag älskar vetenskapen. Och jag kommer att sörja att inte längre kunna ta tuben till världens bästa museum och bara få vara.

Tate Modern (London)

Igår besökte vi Tate Modern, ytterligare en upplevelse avklarad som fanns med på vår ”måste ses innan vi flyttar”-lista. Varken jag eller min Engelsman har ett alltför stort intresse av modern konst, men det fanns trots allt en del godbitar som fick hjärtat att ticka lite sådär extra snabbt. Självklart fanns det även en hel del som fick mig att återigen fundera över vad som egentligen är konst. En omöjlig fråga att besvara, men personligen kan jag bli en smula trött när det ligger en hög med frön på golvet och det står ett dussin människor omkring och betraktar med intresse. Ja, det kanske finns något där som jag är alldeles för ”obildad” för att kunna se – men det är okej. Jag är glad ändå. Och på tal om att vara glad, jag har nog inte känt mig såhär lycklig och glad på väldigt länge. Det är härligt!

Själva byggnaden är väl inte den mest upplyftande om man jämför med exempelvis fantastiska Natural History Museum, men på något sätt passar denna typ av arkitektur in i det moderna och lite mer kantiga tänkandet.

Nedan följer några en bildkavalkad, ni kanske känner igen några målningar? Detta är i alla fall mina nuvarande favoriter! ♥

Ovan, Michelangelo Pistoletto’s ”Venus of the Rags” – jag gillar verkligen denna konstellation. Förmodligen eftersom det är en så pass stark kontrast mellan denna fantastiskt vackra Venus skulptur och vardagens tristess i form av kläd- och tvätthögar. Jag är inte helt säker på vad som ”egentligen” är tanken bakom detta konstverk, men det är väl just det som är konst – att betraktaren har tolkningsföreträde.

Ljuskonstellationen ovan föll mig i smak, eftersom jag tycker att den förmedlar ett budskap om människans beroendeförhållande till natur och moder jord. För mig berättar konstverket om människans litenhet och om vår våldsamma natur även mot det som faktiskt när oss och håller oss vid liv. Ett budskap om att vi måste lära oss att leva i symbios med naturen istället för att ständigt försöka bekämpa den.

Min Engelsman har en stående favorit och det är Monets oljemålning Waterlilies. Det är faktiskt inte min favorit då jag inte riktigt förstår mig på just denna – däremot har jag andra favoriter ifrån just Monet.

Rummet ovan kallade min käre sambo för ”Spagettirummet” och ja det kanske man skulle kunna säga! ;-) Det var kanske inte målningarna i sig som var fantastiska (inte för oss i alla fall) utan snarare det ljus som uppstod i rummet på grund av de röda färgerna som använts. Det kändes mysigt, ungefär som trappan till ”ingenstans” ovanför.

På tal om det där med tolkningsföreträde så hade vi en liten diskussion angående tre olika konstverk – där jag (som tydligen har lite mer galen fantasi) kunde se både det ena och det andra i verken nedan. Vi kunde inte komma överens om vilken målning som var ”vackrast” och inte heller om vad som ”fanns” i dem. De tre följande bilderna är av de målningar som vi fastnade för lite sådär speciellt.

Den första är Engelsmannens favorit, han gillade färgkombinationen och dess utseende – jag förstod mig inte på den alls. Den andra var min första favorit eftersom jag i detta verk tyckte mig se politik, kommunism och en skildring av delar av världen så som den ser ut idag.

Bilden nedan var min favorit, för mig är denna målning New York. Jag ser storstad, skyskrapor, neonljus, avenyer, taxibilar och Central Park. :-)

Vad ser du/ni i målningarna ovan? Spännande landskap? Ingenting? Kladd? Konst? Listan kan göras oändlig, tänk till! Trots att varken jag eller min Engelsman är konstvetare så är det ändå roligt att fundera över vad som kan tänkas förmedlas med målningar, skulpturer och konstellationer. Vi hade i alla fall en riktigt trevlig eftermiddag i Tate Modern och det känns helt okej att kunna bocka av denna attraktion på vår ”att göra”-lista.

Empire Big Screen

En lite sen recension av förra helgens stora händelse, O2′s Empire Big Screen event – som var ett unikt tillfälle att få se klipp ifrån kommande filmer, lyssna till producenter, regissörer och skådespelare och deras tankar kring diverse filmer.

Eftersom vår helg var hyfsat uppbokad som den var, så hade vi bestämt oss för att endast boka biljetter för en dag, lördagen – vi valde Diamond Passes (det bästa, om man inte hade VIP då det vill säga) som gav oss tillträde till lite mer än 4 timmars förvisningar av kommande biofilmer och ett otal intressanta intervjuer. Gissa om vi var en smula exalterade!

Mellan klockan 10.00 och 15.30 (och nej, det fanns dessvärre ingen planerad lunch där emellan!) fick vi som hade Diamond Passes se klipp ifrån filmen Three Muskeeters som inte riktigt är min typ av film, men det var trots allt intressant att få se lite ”behind the scenes” material. Efter det dök regissören Guy Ritchie upp och pratade om sin kommande film Sherlock Holmes – A Game of Shadows (där i bland annat Noomi Rapace är med) och visade exklusiva klipp ifrån filmen. Mycket intressant och framförallt spännande att få höra regissörens egna ord och tankar om filmen. Vi fick även lov att ställa frågor, vilket givetvis är trevligt. En annan höjdpunkt var helt klart när regissören André Øvredal och huvudrollsinnehavaren Glenn Erland Tosterud i den norska filmen Trollhunter äntrade scenen – som skandinav kändes det lite extra i hjärtat (särskilt med Oslos tragiska händelser i åminne) att få se mitt grannland representerat på scen.

Vi hade faktiskt möjlighet att välja att få se Trollhunter i förhandsvisning men valde bort den eftersom den inom kort kommer att dyka upp på biodukarna i UK ändå. Däremot så är det absolut en film som vi tänker se och jag tycker att den är särskilt intressant på grund av sin humor, och förankring i Norges folkloristik. Tror det kan vara ett vinnande koncept och som sagt det är alltid lite extra roligt när skandinaviska länder lyckas slå sig fram i filmindustrin. Givetvis har Hollywood redan köpt upp rättigheterna för att göra en amerikansk version av även denna film. Förlåt, men ser de inte problemet med att göra amerikansk film av en film som är baserad på norsk folktro? Man kan ju börja fundera alltså.

Ifrån Aardman Animations, fanns regissör på plats för filmen Arthur Christmas som verkar vara fantastiskt rolig. Men min blivande favorit är förmodligen Aardman Animations kommande film The Pirates! In An Adventure With Scientists som är gjord i samma anda och hantverk som Wallace & Gromit. Jag är verkligen en ”sucker” för gediget hantverk och med tanke på denna studios otroliga engagemang och otroliga leranimationer så kan man inte annat än lyfta på hatten. Helt fantastiskt!

Det här inlägget skulle bli hur långt som helst om jag skrev ned allt som vi fick se och uppleva så vi snabbar upp det lite! Det visades en videohälsning med Colin Farrell och regissören Len Wiseman där de talade om Total Recall (2012) och vi fick även se ett exklusivt klipp ifrån filmen och jag lovar – jag dog nästan, det ser så förbaskat bra och lovande ut att jag nästan satt och hoppade i stolen! Det är sannerligen härligt med de produktioner som väljer att dela med sig till sina fans – givetvis förstår jag också all ”nödvändig” hemlighetsmakeri kring vissa filmer (exempelvis Christopher Nolan’s The Dark Knight Rises ) för att de inte vill förstöra alltför mycket av filmupplevelsen.

Vidare så fanns regissören Roland Emmerich på plats och pratade om sin kommande film Anonymous där vi också fick se klipp med fantastisk scenografi – otroliga rum, med detaljer som kan få vilken inrednings- och vintage nörd som helst att kippa efter andan. Filmen i sig väntas bli omdebatterad åtminstone här i England eftersom den kritiserar och ifrågasätter huruvida William Shakespear i sanning var författare till de vida kända texter och pjäser som han blivit så känd för.

Ifrån Marvel Studios bjöds det på en videohälsning ifrån Emma Stone, Andrew Garfield och The Amazing Spiderman (2012) regissören Marc Webb vi fick se ett par klipp däribland ett alldeles särskilt exklusivt där vi för första gången fick se The Lizard (!!) en nästan overklig upplevelse för en comic-book fantast som jag. Det var kanske inte dagens enda höjdpunkt men det var absolut en av de bättre upplevelserna – dock kan den inte slå den långa och roliga videohälsningen ifrån Peter Jackson och hans crew (ibland andra Cate Blanchett, Andy Serkis, Martin Freeman, Ian McKellen) vid inspelningen av The Hobbitt – An Unexpected Journey (2012). Jag har varit ett stort fan av Peter Jackson sedan jag såg filmen Bad Taste (1987) för en väldig massa år sedan. På den tiden passade den typ av humor mig som hand i handske och jag hade inte ett uns av tveksamhet inför Herr Jacksons förmåga att filmatisera min favoritförfattare Tolkiens många underverk. Hursomhelst, videohälsningen innehöll en hel del information om den kommande filmen – vi fick se hur de olika modellerna byggdes upp (ansikte, dräkter, byggnader), scener ifrån filmen – och höra lite hobbit-sånger.

Okej, nu följer en lista av övrigt material som visades under de första timmarna för oss som hade Diamond Passes.

• Ghost Rider: Spirit of Vengence (trailer) Inte min typ av film, men för de som gillar denna film så är den säkerligen sevärd.
• Kill List (Engelsk film och regissören Ben Wheatley och skådespelerskan MyAnna Buring fanns på plats, vi fick se ungefär 20 minuters klipp ifrån filmen.)
• Welcome to the Punch (Regissören Eran Creevy och skådespelaren Mark Strong fanns på plats för att prata om filmen som kommer (enligt deras utsägo) uppvisa Canary Wharf ur ett lite annorlunda perspektiv. Var kul att få se Mark Strong i verkligheten, men intervjun i sig var hyfsat intentsägande och det visades inga klipp ifrån filmen.)
• Drive (Regissören Nicolas Winding fanns på plats för att prata om filmen och visa klipp – det fanns särskilt en scen som vi fick se ifrån denna film som var otroligt rolig. För övrigt så är det nog alldeles för mycket våld i denna film för att jag skulle vilja betala för att se den.)
• The Twilight Saga: Breaking Dawn Part1 (Gästades av skådespelerskan MyAnna Buring som spelar Tanya Denali i filmen. Inte heller min typ av film så jag vet väldigt lite om dess historia, men det visades ett par klipp ifrån filmen. Och jag kan ju lugnt säga att det uppenbarligen fanns ett par Twilight fans i lokalen eftersom det uppstod en hel del busvisslingar och ”skrik” när vissa av ”vampyrpojkarna” visades med bar överkropp. What can I say, jag har sett bättre. ;-)
• The Woman in Black (Presenterades av regissören James Watkins som fanns på plats tillsammans med en av producenterna (minns dessvärre inte namnet) och det visades klipp ifrån filmen med allas vår ”Harry Potter”, Daniel Radcliffe.
• Final Desination 5 (Steven Quales urhemska film (min åsikt) där vi visades hela första biten av filmen (start sequence) och usch och fy så hemsk den var. Inte alls min typ av film, alldeles för mycket helt enkelt. Det riktigt vände sig i magen på mig.
• Don’t be afraid of the Dark (Videohälsning ifrån regissören Guillermo del Toro och exklusiva klipp ifrån filmen med huvudrollsinnehavarna Katie Holmes och Guy Pearce.
• Haywire (En film som jag personligen ser fram emot att få se på bioduken trots att den inte har så hög rankning än så länge. Vi visades trailer plus en full scen med Michael Fassbender och Gina Carano där deras rollfigurer håller på att ta kål på varandra. Jag gillar filmer som gestaltar starka kvinnor (Salt är ännu ett exempel) och jag tror att denna kommer att bli ännu en favorit.)
• Tinker, Tailor, Soldier, Spy (Fick se klipp ifrån filmen med huvudrollsinnehavaren  Gary Oldman (whoop!) som vi dessvärre missade då han var på plats på fredagen. Gissa om min käre Engelsman var besviken och jag med, men eftersom Gary Oldman är hans kanske störta ”idol” inom filmvärlden så var det givetvis ett nederlag att missa en så pass unik möjlighet att få ta del av Herr Oldmans idévärld.
• Friends with benefits: Videohälsning ifrån Mila Kunis och Justin Timberlake. Filmen verkar hyfsat värdelös men jag älskar Mila Kunis, hon är perfektion! Justin hade jag kunnat vara utan, rätt och slätt. Ingen biofilm för min del, möjligen ser jag den när den dyker upp på tv. Om jag inte råkar vara upptagen med att plocka navelludd eller måla mina tånaglar. Vi får se.
• Straw Dogs (Minns knappast denna, men det visades en ”make of” video, förmodligen inte min typ av film eftersom jag knappast minns den.

Efter att allt detta hade upplevts så tog nästa del vid och då handlade det om ILM (Industrial Light and Magic) där det var special effects (vad heter det på svenska, specialeffekter?) i Star Wars. Hade jag vetat innan att det skulle handla om Star Wars så hade jag förmodligen avböjt och gått på ett annat seminarium eftersom jag inte är det minsta intresserad av Star Wars. Däremot är jag glad över att jag inte visste eftersom det visade sig vara en väldigt intressant diskussion ledd av ingen mindre än Anthony Daniels (C-3PO) och två snubbar ifrån ILM Workshop.

Diskussionen som fördes handlade främst om den kommande Bluray releasen av Star Wars och hur olika tekniker ifrån förr blir synliga i och med den betydligt mer skarpa bildupplösningen. Det hela illustrerades med hjälp av klipp ifrån filmerna där olika ”hjälpmedel” blev synliga, såsom exempelvis en liten pinne som användes under ena foten av en AT-AT (All Terrain Armored Transport) modell för att kunna välta omkull den.

Frågor ifrån publiken handlade i bland annat om hur skaparna upplever de förändringar som sker i och med all digitalisering som sker inom filmindustrin vilket också innebär att en hel värld av kunskap om modellbyggande, masker, pyroteknik och annat går i graven i takt med att det inte längre är ekonomiskt möjligt att upprätthålla studios för byggande av modeller när det mesta kan göras snabbare och oftast ”bättre” digitalt. Personligen så tycker jag att det är synd eftersom det är en så pass viktig del av vår filmkultur som sakteligen försvinner – men å andra sidan så är det förmodligen oundvikligt. Det var dock inte svårt att förstå nöjet i att få ha arbetat lite mer ”med händerna” och att ha haft alla dessa ”modeller” omkring sig och att kunna blicka ut ifrån sitt fönster och se ett gäng Stormtroopers vandra omkring eller höra en explosion gå av. Det måste ha funnits en helt annan känsla i arbetet. Så tror jag i alla fall. På tal om Stormtroopers så blev jag stoppad av ett par på väg in till seminariet (och ja, jag blev allt lite rädd!) gissa om min Engelsman skrattade som få.

Näst sista punkten på programmet för vår Big Screen-dag var en ”special screening” av filmen Kick Ass (en klar favorit sedan tidigare) som egentligen skulle ha gästats av Mark Millar men som dessvärre blev tvungen att ställa in. Dock tänker inte jag klaga eftersom vi istället fick ”underbarnet” och blivande superstjärnan  Chloe Moretz!

Trots att jag verkligen inte är en person som blir ”starstruck” eller bryr mig märkbart om stjärnor av olika dess slag så var det trots allt roligt att få ha sett henne i verkligheten. Och framförallt fått höra lite om hennes tankar om filmen, framtida projekt och tankar om filmindustrin överhuvudtaget. Efter intervjun med Chloe så visades Kick Ass – men eftersom tiderna inte riktigt fungerade som de skulle så var vi tvungna att lämna filmen innan den var slut eftersom vi hade vår sista biljett till förhandsvisningen av filmen Crazy, Stupid, Love med en av våra favoriter Steve Carell som huvudrollsinnehavare.

Filmen var bra, på ett sätt som endast Steve Carell filmer kan vara bra. Om du gillar honom och uppskattar lättsamma komedier med en tvist – så är det helt klart en sevärd film. Tänker inte avslöja mer än så! :-)

Slutligen, för er som funderar på att besöka nästa års Empire Big Screen – min åsikt är att det räcker med en dag, man blir mätt på alla upplevelser, det är mycket att ta in. Men vill man inte missa något (vilket man ändå gör eftersom schema-läggningen inte är den bästa) så bör man nog boka in samtliga dagar. Det gäller också att vara ute i god tid eftersom det är först till kvarn som gäller för samtliga ”events” inom eventet så att säga – vill man se förhandsvisning av en film så gäller det att hinna boka in sig innan biljetterna tar slut. Detta gäller oavsett vilken typ av ”huvudbiljett” man har (diamond, standard etc) eftersom man endast kan välja tre ”special events” sammanlagt. För övrigt så är det väl värt pengarna, om man tänker på allt som vi fick se och uppleva för £67 (per person) så är det ändå hyfsat billigt om man tänker att en film i en ”bra” biograf i London ändå kostar runt £15 – det blir snabbt pengar. Vidare så måste jag nog säga att jag blev besviken på själva ”shopping-området” då jag hade förväntat mig ett större utbud på film-relaterade produkter – allt ifrån t-shirts till modeller. Men det fanns inte mycket och trots att det fanns ”props” på plats så är det också en del av hela eventet som verkligen behöver förbättras inför framtiden. För övrigt så var det sannerligen en upplevelse som jag är glad och tacksam över att jag fick ta del av.

—————————————————–

Bildkällor: Egna bilder,  Moviebrit, Flickriver.

En lat eftermiddag och filmen Source Code

Vi har en lat eftermiddag och har mest bara pratat en hel massa, planerat lite inför nästa helg och bara haft det sådär härligt lugnt. Om ett par minuter ska vi sticka iväg till biografen och kolla in The Source Code med i bland andra Jake Gyllenhaal. Det är mest Engelsmannens val av film och jag hänger på bara för att det är trevligt med bio. Är egentligen en smula allergisk mot filmer som redan via trailern känns som att man har sett filmen tusentals gånger förut. Och framförallt så har jag svårt för filmer som leker för mycket med ”Matrix”-tanken. Det är liksom redan gjort. Jag vill ha nytänkande. Men det kvittar, vi ska ha en trevlig eftermiddag i biosalongen och film är alltid trevligt oavsett.

The Boat Race (Yey Oxford!!)

Vi har precis kommit hem ifrån att ha kikat på The boat race (<– klicka för mer information) där båda lagen susade förbi under Hammersmith Bridge och sedan vidare mot Chiswick – spännande och kul! Det är och känns alltid lite speciellt att få ta del av engelska traditioner och än mer så när det handlar om två anrika universitet som tillsammans med Imperial (där min Engelsman jobbar) ligger före samtliga Ivy League universitet i USA. Hursomhelst, den första tävlingen hölls 1829 och men har arrangerats årligen sedan 1856 – kultur!

Dessvärre ser man inte så tydligt på bilderna, dels eftersom dom är så pass förminskade för att passa in här i bloggen men också för att jag inte har ett så särskilt bra objektiv för denna typ av bilder. Men det är i alla fall Oxford i mörkblått och i ledning, så mycket kan jag ju avslöja! ;-)

Arch Enemy i London

Var riktigt bra, jag blev förvånad över att jag tyckte om det eftersom musiken inte alls är min ”stil’. Men sångerskans pondus och fantastiska scenspråk tog över hela showen och jag kom på mig själv att stå och le och stampa i takt. Med andra ord, jag kommer att följa med på fler, liknande, äventyr tillsammans med min Engelsman. Roligt!

..också en jag när vi var på hemmaplan igen. Lite mörkare ögon kvällen till ära! ;-) Man ser faktiskt på denna bild hur pass långt mitt hår har blivit igen, det växer som ogräs!