Högmod går före fall.

Vädergudarna lider av smärre schizofreni och min MacBook har fullt upp med att hålla sig à jour huruvida det ska vara sol, regn, moln eller åskskurar. Men annars så går livet sin gilla gång, jag bara flyter med och skäms nästan alltid lika mycket när min Engelsman ringer mig vid lunchtid och frågar vad jag gör och jag svarar: ”Ingenting”.

Annars då.

Engelsmannen har lyckats med bravaden att få samtliga amerikanska kollegor att tycka att han är en riktig apa. Det finns ungefär en miljon andra saker han hade kunnat svara när den tyska underrättelsetjänsten (dvs de tyskar som finns på hans jobb) var i färd med att styra upp lite storm på jobbet och därför frågade vad han som en äkta Engelsman känner inför Amerikanare och deras sätt att använda engelskan. Och det finns säkert en miljon ursäkter och en miljard lögner som han hade kunnat använda som säker flyktväg. Men varken flykt eller amerikanare faller min Engelsman märkbart i smak och därför svarade han att amerikanska minsann var ett fruktansvärt sätt att använda det engelska språket på. Att det inte ens ÄR engelska längre och att deras initiativ att ändra stavningen av engelska ord är inget mindre än banalt. För det stavas ju faktiskt colour och inte color, det borde dom väl förstå over there in Amerikatttt. Så det så.

Smart där. Riktigt smart. Eller också inte. Inte alls.

Jag har så sakteligen börjat inse att det nog inte blir några lunchdejter med de amerikanska hemmafruarna för min del. Jag är ju liksom dömd på förhand. Ingen vill väl fika med fienden liksom. För tro inget annat än att den tyska underrättelsetjänsten rapporterar vidare utan pardon och om ögon kunde kasta knivar i ryggar som laborerar i andra änden av ett rum, då hade nog min Engelsman haft fler hål i ryggen än en dartboardtavla i vilken svensk byhåla som helst. Jag bara säger’t.

Nu tar fortsättningen vid.

Klockan är 08.30 och jag har alldeles nyss vinkat av Engelsmannen som tutat iväg till första dagen på nya jobbet. Spännande så att det förslår! Själv har jag också en ganska full dag, en hel massa telefonsamtal som måste ringas (skatteverket, csn, min bank i England med mera) och en tyskbok som ligger och väntar på att jag ska ta mig an en helt ny värld. Jag har börjat tycka om ljudet av det tyska språket nu, då och då klingar det till lite vackert i innerörat. Och därför ser jag fram emot att lära mig detta språk, inte endast för att jag tycker att det är skam på torra land om man inte lär sig ett lands språk när man ska bo där i ett par år (förhoppningsvis!) utan också för att det är en riktigt rolig utmaning.

Lite paparazzibilder av Engelsmannen alldeles precis utanför vårt hus. Jag hoppas innerligt att hans dag kommer att gå bra och att jag inom kort får ett textmeddelande som berättar positiva nyheter. Det ser jag fram emot, men tills dess har jag nog hjärtat i halsgropen lite sådär – det blir så när man vet att någon man älskar gör något som är lite större än så. För det är stort, jag vet inte om ni minns vilken fantastisk chans detta är för hans karriär och hur mycket som står på spel för framtidsutsikter för eget laboratorium. Det är ganska stort det där. Och det är mycket i görningen nu, men jag lovar vi älskar redan livet här och varenda minut som passerar stärker den där känslan av att vi sannerligen valde helt rätt. Det kunde inte ha blivit bättre.

Hursomhelst, jag ska alldeles strax dra på mig träningskläderna och bege mig av ut i morgonsolen för en timmes promenad i skogen, härligt! Tänkte lämna er med fantastiska Ben Howard, ljuvlig morgonmusik som man får lov att vakna lite lätt tillsammans med. Hoppas ni njuter av hans stämma lika mycket som jag. Ha en underbar dag så hörs vi lite senare!

☮

ps. videon är väl värd att ta sig en titt på! ds.

Doktorspromotion i Sheffield.

Det finns inte så mycket att säga om det hela egentligen. Förutom att jag blev ofantligt mycket mer berörd än vad jag hade förväntat mig. Det kom nästan en liten tår av lycka (stolthet) eller vad det nu än må ha varit, förmodligen allra mest eftersom jag vet hur ofantligt mycket arbete det ligger bakom denna titel. Och för att jag vet hur många timmar, dagar, veckor, månader och år som har banat väg för att få vara på denna doktorspromotion denna dag. Det är inte för alla, men det var för honom. Och trots att jag inte har gjort ett jota förutom att finnas där, så har vi båda omsorgsfullt offrat (och fortfarande offrar) stora delar av vårt gemensamma liv. Och det var nog en blandning av alla dessa insikter och känslor som gjorde att det kändes så stort, att allt detta som han har kämpat för äntligen fick ett erkännande. Att han fick klä sig i den där röda kappan, bära den där svarta hatten och mottaga åskådarnas applåder när han klev upp på scen och skakade hand med universitetsrektorn. Och att få sitta där och beskåda det hela gjorde denna dag till en av de allra bästa i mitt liv.

Den fantastiska byggnaden bakom Engelsmannen heter Firth Court, och det är där som han spenderade mestadels av sin tid som doktorand.

Det vore inte världens bästa Engelsman utan spex. Så enkelt är det. Det går liksom inte att vara seriös en hel dag oavsett om man är doktor eller ej, och jag bara älskar det. Det finns ingen annan som kan få mig att le med hela ansiktet och skratta ifrån hjärtat så att det rusar lycka sådär underbart hela vägen ner till tårna. Det finns bara ett ord för sådana känslor, kärlek. ♥

Vida känt.

Idag blev det vida känt att jag kommer att lämna företaget i slutet av januari. Det uppstod ett smärre tumult och en hel massa frågor, givetvis. Och den där stundande flytten som bara kommer närmre och närmre har aldrig känts så nära och på riktigt som den gjorde just där och då. Alla frågor som tidigare endast florerat i mitt eget huvud fick plötsligt ljuda ifrån ett tjugotal munnar om vartannat och huller om buller och om och om igen. Hur ska jag klara mig? Hur ska det gå? Vad ska jag göra? Var ska vi bo? Frågor som jag fortfarande tacksamt duckar för när dom kommer i full sving – hellre huvudet i sanden, just nu. Men det är ju på riktigt. Och det kan vi aldrig undfly. Inte på riktigt. Inte nu.

Tycker om denna bild. Jag ser så lycklig ut. Inombords och ut. Det var jag också, min Engelsman var på besök i landets krona och vi vandrade längs kusten i höstsol. Älskade Sverige och älskade natur. Och älskade kärlek. Jag saknar lugnet. ♣

Jag såg dig springa över skaren i jakten på din sagolika vy.

Till syvende och sist handlar det om en mans dröm. En dröm som jag redan för 6 år sedan hade äran att få lyssna till och ta del av. Och det finns sannerligen inget som är mer vackert än människor som drivs av en stark passion att göra gott. För andra. Och alla ord som flög ur hans mun var med sprudlande entusiasm. En energi som jag slukade med hull och hår, hungrig efter kunskap inom ett område som jag var mer än novis inom. Det kunde avhandlas diskussioner om african trypanosomiasis eller malaria och våra kunskapsfält möttes, krockade, försonades och vi fann vägar att betrakta varandras fält ur nya perspektiv. Och jag älskade varenda minut. Men mest av allt var det hans passion, arbetsmoral och drömmar som fastnade som en pil i mitt hjärta. Våra gemensamma drömmar om framtiden möttes i prat om att få arbeta för folket med folket. En ideologi som bultar sådär krampaktigt i hjärtat hos en liten vildsjäl som jag. Drömmar om en framtid där rationalitet blandas med osjälviskhet och allt för vetenskapen och världen, tar plats och skapar rum för något större än egot.

Långt innan han blev doktor i sin vetenskap visste vi redan om att vi skulle förflytta oss ifrån England till ett annat land. Dock visste vi inte var någonstans i världen vi skulle hamna. Det har gått så många önskningar, tankar och åsikter om vad som skulle tänkas passa oss som ett par (inklusive två lurvtussar) och samtidigt rymma plats för bådas framtidsplaner och jobbmöjligheter. Ett pussel som för många kan tänkas vara lätt att lägga, men för oss har visat sig vara nära på en omöjlighet.

Så hände Tyskland.

Det där landet som jag aldrig har velat bo i. Det där landet som jag egentligen inte vet särskilt mycket om förutom krigshistoria och en fantastisk föreläsning om det sociala arvet som jag lyssnade till på en genusföreläsning för ett par år sedan. Också den där stora oktoberfestivalen (läs: ölfestival) i München då alltså. Och lite fotboll på det. Och sist men inte minst deras otroligt liberala inställning till pornografi, vilken jag i mångt och mycket inte delar. Med andra ord, det var lite av ett skräckland. Men så läste jag om deras nationalpark (Black Forest) och förälskade mig. Och så läste jag om deras uråldriga hantverk och föll handlöst. Också läste jag om kulturstaden Tübingen och deras otroliga historia och insåg att där skulle jag nog kunna trivas. Kunna bo. Kunna Leva. Kunna andas natur och historia på en och samma gång. Och med närhet till Stuttgart med en internationell flygplats finns det få begränsningar och oändliga möjligheter.

Och Tyskland tornade upp sig på kartan med världens bästa laboratorium som skulle ge Engelsmannen möjlighet att studera parasiter och det som han tycker allra mest om av allt – få fara ut i fält. Bara det. Som förr i tiden, att på riktigt samla in information – och sedan göra experiment, publicera och påverka. Bara så. Bara det. Möjligheterna som erbjöds var för många för att kunna blunda inför och den där glöden i hans ögon, som alltid gör mig knäsvag av kärlek, fick mig att tänka om. Tänka över och efter ett antal vilda diskussioner om alternativ insåg vi nog båda två att detta var alternativ nummer ett oavsett hur det skulle kunna tänkas gå.

Att söka en postdoktorandtjänst i ett laboratorium och universitet som är världsledande är, så vitt jag har förstått, skräckinjagande. Inte endast på grund av att man kan få ett nej utan också för att man inte ens kan få ett enda svar tillbaks. Att man kan visa sig vara så obetydlig i sin storhet att man inte ens blir benådad ett svar. Men svar fick han, som ni redan vet och for över gjorde han.

Men det blev aldrig någon utdragen kamp om den där platsen i det där bästa möjliga laboratoriet för han visste redan svaret när han lämnade Tyskland bakom sig och satt på flyget hem. Trots att det fortfarande fanns kvar en väntan på det där brevet, där orden så obarmhärtigt skulle stå skrivna, svart på vitt. Omöjliga att ignorera, omöjliga att förstå sig på. Och det var en panikslagen och obeslutsam man som jag fick åter, och vi spenderade timmar i soffan och vände och vred på alla tänkbara alternativ. Tänkte och funderade. Yttrade en hel massa tänk om och tänk såhär. Det blev natt och morgon och jag for iväg till mitt jobb och på förmiddagen damp det ner ett sms som berättade om att det där brevet som inte längre gick att undfly hade trillat in. Och helvetet, så som vi har lärt känna det, tog sin början. Och det som ingen annan än vi, någonsin kommer att kunna förstå till fullo tog sin början.

För det var ett rungande ja ifrån professorn i Tyskland. Ett ja som innebär oändliga anslag, en säker och tryggad framtid och ett eget labb inom en skrämmande snar tidsram. Och allt som kändes normalt och vettigt bara skrek om att tacka ja. Att tacksamt bocka och ta i hand och tacka sin lyckliga stjärna för att han hade lyckades med det som borde ha varit omöjligt. Lyckats med det som ingen annan trodde skulle gå vägen och som ingen, absolut ingen ens skulle tänka tanken att tacka nej till om svaret blev ja.

Och ändå satt han där. Kliade sig i skägget i förtvivlan och total oförmåga att förstå hur han skulle klara av att axla ett så pass stort projekt. Och jag förstod. Det fanns så många andra aspekter som spelade in. Tid. Den där tiden som vi alltid jagar oss trötta efter – den kommer att försvinna iväg lika fort som nu. Vi kommer att få slåss med näbbar och klor för våra stunder tillsammans. Han kommer att fortsätta att leva som en fattig kyrkråtta trots över 8 år inom universitetsvärlden i en för samhället allmännyttig tjänst. Tragik på hög nivå. Så vi vände och vi vred. Och han fick lyssna på skäll, otåliga människor med många och starka åsikter. Oförstående och frustrerade. Så vi stängde in oss i vår bubbla, stängde av telefoner och bara var, tillsammans. För egentligen så handlar det inte om någon annan än honom. Och sen jag. Det var och är ett beslut som vi var tvungna att fatta tillsammans utan andra människors åsikter och förmanande ord.

Och efter mycket om och men, i ett ödmjukt brev fredagen den 21:e oktober, så tackade han således ja till en fantastisk framtid med oändliga möjligheter. Och därför är saken biff och vi flyttar till Tyskland i april nästa år. Och trots tidigare osäkerhet finns det inte längre något annat i vår tillvaro som är mer självklart än det faktum att vi ska lämna London för en liten stad med 80 000  invånare och helt ärligt, det känns fantastiskt bra. Gläds med oss, för vi har vår lyckliga stjärna att tacka för allt detta stora – och vi har fortfarande en smula svårt för att förstå att allt gick vägen. Att saken, i sanning, är biff. ♥

I will bring your words along with me.

Klockan är strax efter 05 och Engelsmannen har precis åkt iväg i taxin mot flygplatsen. Han hade endast sovit en timme på hela natten och jag måste medge att jag också har sovit hyfsat dåligt men främst eftersom han har legat och snurrat rundor i sängen som en tok. Och klockan 04 var det cirkus igen när vi inte kunde hitta strömadaptern och hela lägenheten vändes upp och ned. Det lustiga är att jag redan igår frågade om han behövde ha den med sig och han bara ”näää”. Duktigt. Som tur är så hittade vi den (i hans datorväska…) efter mycket om och men och kort därefter ringde taxibilen och det var dags att ta avsked. Jag vet inte riktigt varför, men det kändes nästan som att han skulle vara borta i flera år. Och ändå är det bara två dagar. Två dagar av intensiv grillning, vi får väl se i vilket tillstånd han återvänder. Halv fyra i eftermiddag håller han föredrag med tillhörande frågestund och det är då som jag kommer att tänka på honom alldeles särskilt mycket. ♥

Wolves inside the piano, wolves underneath the stairs.

Imorgon flyger Engelsmannen till Tyskland för att i två dagar försöka nästla sig in i ett av världens bästa laboratorium inom det forskningsfält som han helst vill förkovra sig i. Det vore mer än en lögn att säga att han är lugn som en filbunke. Istället stressar han runt i lägenheten med något vilt i blicken och mumlar ohörbara saker och ting som ingen förutom han själv kan tänkas förstå, om ens det. Fram och tillbaks trampar han rundor på mattan, för att helt plötsligt sätta sig ner och plocka upp en av många journaler, vända blad efter blad och klia sig i huvudet. Jag har verkligen inte en aning om hur det skulle kännas att ha så mycket tyngd på sina axlar – för mig har det aldrig funnits så mycket prestige eller ”måste få detta jobb”-press på någon intervju, någonsin. Jag har alltid kunnat gå dit och känna att det är okej oavsett. Givetvis peppad till tusen och förberedd med en massa onödig fakta och en hel rad frågor. Men aldrig så mycket press på att kunna prestera, hålla föredrag, gå på middagar och diskutera potentiella forskningsprojekt och samtidigt försöka luska ut om staden kommer att kunna bli ett hem, inte endast för honom utan för oss allihop. Det blir ett ganska så stort beslut om man betraktar det ur detta perspektiv.

Men till syvende och sist så handlar det om erfarenheter. Att försöka ta sig igenom den här intervjun oavsett om det blir önskat resultat eller ej. Det finns aldrig några garantier och konkurrensen är som alltid hög. Men det är en början och det är en intervju till ett labb som han tidigare endast vågat drömma om. Om allt går vägen och allt känns bra så är det en gigantisk dörr av möjligheter som öppnas. Och jag, jag får isåfall chansen att lära mig ytterligare ett språk och uppleva en kultur som jag vet väldigt lite om. Men nu drar vi åt handbromsen, för ingen vet hur det kommer att sluta och tills vi vet mer så kommer jag att sätta punkt för fortsatta spekulationer och alla ”tänk om”. Men ni får gärna hålla en tumme eller två imorgon och på tisdag. ♥

Om att stå pall en orkanvind.

Det har blåst hårda vindar på jobb. Ordentliga orkanvindar som hotat allt och alla till livet. Negativa känslor och inställningar inför något som borde vara en självklarhet har fått fäste i kontorslandskapet och spridit sig som en löpeld och därmed blivit en outtalad sanning som endast förmedlas genom menande ögonkast ifrån en kontorsråtta till en annan. Och det är aldrig bra när frustration ges möjlighet till att bygga sig ett bo i alltför många hjärtan och där leva och frodas som en parasit tills kroppen kapitulerar och ger upp. Men lika svårt är det att få igenom en förändring i en arbetsrutin och struktur som är lika inarbetad som den är envis. Det spelar liksom ingen roll hur många bevis man samlar på hög, eller hur starka vindarna viner runt öron som färgas röda av frustration och förlägenhet. För även om man vill förändra, påverka och förbättra så är man ändå bara människa och när man möter en orkanvind så finns det bara två sätt att hantera den:

1) Fly och söka skydd.

2) Se den i vitögat och göra sitt bästa för att stå pall.

Jag har självklart valt det sistnämnda. Envis som en åsna står jag där och låter håret fångas av ilskna vindar. Det spelar ingen roll om jag slungas bakåt ett steg eller två och det gör inget om mitt hjärta slits ut för ett tag, bara jag får det åter när det är dags att packa ihop och gå hem. Jag varken orkar eller trivs med att vara ett offer för omständigheterna, det håller ändå inte längden. Då kämpar jag hellre för det som jag tror på och den bild som vilar på min näthinna som en ledsagande karta och kompass till förbättring. För trots att jag hade kunnat dutta lite lätt med mitt trollspö och slänga ur mig både det ena och det andra om hur detta företag/avdelning hade kunnat förbättra sin situation markant så tar det tid att nå dit. Det krävs tålamod, förtroende och kunskap till att få orkanen att vända, tystna och istället för att i ursinnigt vansinne slita allt och alla hit och dit, stilla sig och låta milda vindslag ledsaga istället för att diktera omöjliga krav som ingen ändå tänker åtfölja. Men jag lägger mig inte. Inte ens för en orkanvind. Bara så att ni vet. Jag tänker stå pall. ♠

Ett nytt namn.

Jag har fått ett nytt namn. Det har min arbetsplats bestämt, bara sådär. Ni anar inte vilka problem den svenska kulturen har ställt till med genom att envisas med att använda det andra namnet i passet som tilltalsnamn. På mina tidigare jobb har jag fått förklara och förtydliga och förklara igen och slutligen lyckats få min vilja igenom. Visserligen har jag blivit kallad allt annat än mitt namn eftersom det uppenbarligen är väldigt svårt för folk att både uttala och komma ihåg. Istället har det blivit ”Jo” kort och gott. Helt okej. Men på det här nya företaget där jag nuförtiden fördriver min tid så gick det inte alls. Nej, där används det första namnet i passet och därmed basta. Jag förstod inte allvaret i det hela förrän vi alla stod uppradade för att fotograferas och det ropade efter en Emma om och om igen och alla tittade lite lagom oförstående på mig. Ja det var ju tydligen mig som de avsåg då alltså.

Så nuförtiden heter jag alltså Emma på arbetstid. Det känns en smula udda. Mest eftersom jag förmodligen framstår som världens mest högfärdiga brud som aldrig svarar på tilltal eller uppfattar när folk kallar på mig. I keep on walking helt enkelt. Men till mitt försvar så måste jag säga att det faktiskt inte är mitt fel. Jag har liksom inte lärt mig att jag inte längre är jag. Men eftersom till och med mina kollegor (icke svenskar) kallar mig Emma (trots idoga försök att få dem att inse sanningen) så gav jag slutligen upp och kapitulerade. Jag får väl vara en Emma då. Tala om att skapa värsta personlighetskrisen och två olika identiteter för yrkes- och privatliv. Nåja, det kunde ju ha varit värre – mitt första namn kunde ju ha varit något alldeles fasansfullt hemskt. Så tack mamma och pappa i graven, för att ni trots allt gav mig ett första namn som inte endast har anor efter en mycket bestämd gammal dam (min morfars mor) men också funkar helt okej i internationella sammanhang.

Jobb, hem, gym

Tillbaks i kugghjulet så att säga. Det finns ingen tid för annat än ovanstående. Övrig fritid existerar inte eftersom jag inte är hemma ifrån gymmet förrän vid 21 och då har jag en timme på mig att käka och sen är det dags att börja lägga sig. Trevligt. Det där med att pendla i London är inget att leka med, två timmar enkel resa kan flyga iväg hur lätt som helst utan pardon. Jag har sagt det förut och jag kommer förmodligen att säga det många gånger igen, att pendla i London är absolut inget som jag någonsin kommer att sakna när vi väl flyttar härifrån. Dessutom kan jag ju tillägga att denna förbenade indiansommar som råder med sina nästan 30 grader varken gör tuben eller bussarna mer trevliga att trängas på. Jag hade min nos i någons armhåla, där fanns ingen deo kan jag informera mer om. Nice, nice.

Hursomhelst, nu ska jag slänga på mig träningskläder och knata iväg till gymmet för att ro i 20 minuter och eventuellt jogga lite lätt i 15 minuter och sedan bär det av hemåt igen. Engelsmannen är iväg och klättrar någonstans i London, inte en aning om var och sist jag hörde ifrån honom så hade han gått vilse. Grattis.

Vi hörs! ♥