Ordets makt.

Lever med ord nu. Min mest trogna följeslagare. Det skrivna ordet. Som kan betyda så mycket. Som finns kvar att ta del av även efter att närvaron av någon fantastisk har försvunnit bort. Läser ord. Skriver ord. Tänker ord. Analyserar ord. Jag har blivit med ord. Bokstäver, tecken och meningar. Lever ibland någon annans nedskrivna tankar och funderingar. Allt i en salig röra, men vackert ändå. Det är där jag andas livet. Det är där jag finner ny inspiration. Nya tag. Nya ord. Nya meningar.

Höj glaset mot skyn, börja där du är.

Har ni tänkt på att livet alltid går vidare. Oavsett. Att livet aldrig stannar upp. Ständigt i rörelse. Ständigt framåt. Livet som sådant. Varje dag ger det mig djupare insikter om allt som betyder något i min värld och de gränsvärldar som tacksamt träder in i min. Jag lär mig om blomstrande kärlek och djupsinnig förståelse. Om ursinnig frustration och ödmjuk förlåtelse. Om att finnas där och att inte längre finnas till. Alls.

Men livet har skänkt oss endast en uppgift - att leva. Att leva livet så som det är. Sådant som det är här och nu. Oavsett käftsmällar och slag långt under bältet. Oavsett omsorg och betryggande närhet. Bara leva. Så som livet serveras, som det skänks och så som det är. Bara leva.

Om du måste slita hjärtat ur bröstet för att känna din puls, börja då där. Om du måste blunda för att våga ta det där första steget, börja då där. Om du måste be om hjälp för att orka, våga då vara den du är utan att be om ursäkt för den människa som du är. Vi började alla där livet släppte oss ned, vissa med viljor av stål som kan flytta berg med fingertoppar och som högaktningsfullt håller ett fullt glas mot skyn. Som ett ode to life. Som om livet ligger bättre i handen hos de som började där. Men oavsett om du står med hjärtat i din hand, oro i magen eller ett glas som alltid verkar vara halvfullt om än så, lev ändå som du vill. För det spelar ingen roll om du hellre stryker längs med trottoarkanter med husfasader nära till hands, krossar hjärtat för en känsla av betong – det är vilken värld du målar i färg och ord inombords som ger dig ljus. Bara lev som du är. Här och nu. Spring med livet, höj glaset mot skyn och skrik att världen är din. Endast den som ber om lov kan få ett nekande svar. Fråga inte ett eko av någon annans ord om lov, höj bara glaset och gör. Bara lev.

Det är lite så jag tänker om livet.

Just nu.

Delad glädje, dubbel glädje.

Har bara en sak att säga just nu: Delad glädje är dubbel glädje. Jag tänker inte be Er om ursäkt för mitt liv eller hur jag väljer att leva det. Jag tänker inte be Er om ursäkt för att jag är lycklig. Jag tänker inte be Er om ursäkt för att jag vaknar, varenda morgon, med ett leende. Jag tänker inte be Er om ursäkt för att solen skiner gott inuti mig oavsett om regnet piskar mina fönster eller ej. Jag tänker inte be Er om ursäkt för att jag tycker att jag är galet bra och finner glädje i det mesta. Jag tänker inte be Er om ursäkt för att jag kan uppskatta min omgivning och gläds med alla dom som älskar livet liksom jag. Jag tänker inte be Er om ursäkt för att jag har valt att leva mitt liv på mitt sätt. Jag tänker inte be Er om ursäkt för att jag väljer att dela med mig av det som gör mig lycklig. Jag hoppas att ni förstår det. Men än mer hoppas jag på att de bittra isprinsessor (ta åt er om ni känner er träffade, ni vet vem ni är) som läser här, tinar upp och förstår att vardagen är ett äventyr i sig. Det finns fullständig glädje i det lilla och även motstånd är positiv energi. Det gäller att välja perspektiv. Och jag tänker inte be om ursäkt för att mitt är bestående positivt. Det är så jag aktivt väljer att leva. Det är så jag vill leva. Bara så att vi är på det klara med det.

☯

Nu ska jag knata ner till stan och leta efter clipboards, handla lite mat inför kvällen och njuta av detta fantastiska väder som vi har här i Tübingen idag. Började dagen med 45 minuters Tai Chi och det ligger nu fint i kroppen, känner mig harmonisk, lugn och lycklig. Vi hörs lite senare!

Något jag aldrig vill glömma, något jag alltid vill minnas.

Jag har ingen religiös tro, men jag tror på kärlek och positiv energi. Jag tror på att tro på sig själv och sina medmänniskor. Och jag tror på att hålla sinnet så fritt som möjligt ifrån negativa tankar om sig själv eller andra, att försöka hålla sinnet öppet. Alltid. Jag ogillar energitjuvar, den typ av människor som mer än gärna lever på någon annans inre ljus och energi. Men som aldrig ger något tillbaks. Det är så viktigt att i livet, försöka hitta någon slags balans och bibehålla den. Men allra mest och helst tror jag på att ge av mig själv om jag kan oavsett om gåvan kommer att återgäldas eller ej. Om jag kan så gör jag, om jag inte kan så försöker jag. Alltid.

Det finns ett ordspråk som jag aldrig vill glömma, något jag alltid vill minnas. För mig handlar det om hur jag själv aktivt väljer att bemöta nya människor, kontakter eller möten mellan två levande varelser. Många är skeptiska till tankar om energi, men jag tror på det. Jag tror på det för det finns inte en chans att vi som små, små människor skulle kunna möta djur större än störst och få dem att bemöta oss med kärlek om det inte vore för den energi som vi väljer att utstråla. Barn är ett annat exempel på att lära sig om energi (med energi menar jag det ljus eller stämning som vi bär inombords) de reagerar direkt på en människas sinnesstämning och agerar därefter. Vi tappar denna förmåga när vi blir äldre. Vi låter oss luras av runda ord, ansiktsuttryck, gester och vi låter oss skrämmas av sådant som faller utanför ramarna av ”normalt” trots att det egentligen inte innebär någon fara. Vi slutar att lyssna inåt och slutar att ge av oss själva, öppet och kärleksfullt. Ödmjukt. Därför har detta ordspråk ett starkt budskap jag alltid försöker att leva efter.

❝ The most precious gift you can give to someone is: Your state of mind. ❞

Men ibland glömmer jag. Mer frekvent nu än förut, det är stressen, det är den jag skyller på. Men det hjälper föga när jag är i färd med att gapa på personalen i lilla hörnbutiken för att dom hade glömt att sätta upp en lapp om att självbetjäningsmaskinen inte fungerar. Eller när elektrikern fick sig en verbal lusing för att han inte introducerade sig ordentligt i telefon och jag tänker bannemig inte släppa in en främling i mitt hem bara för han råkar tycka att det är okej att mumla ohörbarheter till okända kvinnor över en knastrande telefonlinje. Det där om att räkna till 10 fungerar sådär. Och just nu är det sannerligen mer lögn än sanning att jag är en jävel på stresshantering. För det är jag då inte. Verkligen inte. Men jag är människa. Och jag har ett stort hjärta. Och när stormen har lagt sig, återvänder jag till butiken och säger ett förläget förlåt. Ler med hela hjärtat och öppnar upp och ger av den där riktiga, lite mindre men än mer äkta människan, som finns där inuti. Och det är den lilla människan som plötsligt ändrar ton i telefon och ödmjukt ber en förskrämd elektriker repetera vem han är och vad han vill. Och det är den lilla människan med det stora hjärtat som sedan ber om ursäkt och lovar att vara hemma och öppna dörren, bjuda på té och vara människa.

Men jag är bara människa. En enda liten människa som ibland bara vill krypa ihop i fosterställning och sjunka genom jorden. Rakt ned i ändlös vila för att bara få vara ifred. Slippa stressen, slippa allt som en Engelsman verkar hantera så mycket bättre än jag. Mina känslor raserar utanpå, som tusentals ormar som slingrar sig runt och stryper mig lite lagom långsamt mellan varven – tjuvnyp om ni så vill – trycker sig otäckt nära inpå och besudlar min tunga med väsande otrevligheter som får mitt hjärta att förskräckt stanna till. Jag tappar mig själv ibland. Förlorar det där inre ljuset för en sekund eller så. Och det är nog därför som jag vill ha lite avstånd just nu, mellan mig och alla ni fantastiskt fina som jag älskar och håller av. Alla ni fina, underbara och överbara vänner och bekanta. Och jag vet, det är inte vänner om man inte kan luta sig lite tyngre när vinden viner hårt, men jag har redan min ek, mitt berg som står pall varenda storm. Som inte rubbas en millimeter och han är så mycket bättre på att bara vara här och låta mig leva som jag är, fri att känna, fri att vara och lite sådär smått tokig som jag är och blir mellan varven. När jag tappar fattningen.

Var inte ledsna. Om ungefär 9 dagar är jag åter till lugnet. När flyttlasset har nått hamn och Engelsmannen är tillbaks i säkerhet i ett brusande London. Då kan mitt hjärta äntligen sluta bulta som om världen håller på att gå under och jag är den enda som är införstådd och precis allt vilar på mina axlar. Och tills dess är jag fullt upptagen med att bygga mig ett berg, försöka finna det där tjärnet där mina stövlar kan landa mjukt och sjunka ned lite sådär lagom långt för att stå fast. Tills jag har funnit vad jag söker, så håller jag mig på avstånd, stryker omkring i kulisserna och smider planer om självförverkligande och livet som sådant. Det är i sanning en spännande tid.

Ensamhet, en nödvändighet för själens ro.

All flyttstress gör mig alldeles matt och apatisk. För att överleva måste jag ibland bara få lov att zooma ut och bort ifrån allt som handlar om kvadratmeter och om att sätta något slags temporärt bo i ett land som just nu är alldeles för långt bort. Jag behöver ett mirakel, eller som idag, ett glas o’boy, en varm stickad tröja och Gunnar Ekelöf fantastiska ord. En värld är varje människa. En värld är varje människa. Jag är en värld av tankar. En värld av känslor. En värld av kärlek. Ett hav i storm. Inombords och utanpå böljar känslor så rusiga att det krävs fötter i stövlar och sedan i jord, kanske till och med i ett tjärn, för att stå still. I tiden. Stå fast. Håll  hårt i hatten, den berättar var du hör hemma. Den förtäljer en berättelse om din själ och ditt bo. Din bakgrund. Och min familj har alltid sagt till mig att jag är bäst när jag är ensam. Att mina färger är lite mer vinter, att mina ögon är lite mer vakna och mitt hjärta en aning mer i symbios med en själ som kräver estetiskt skapande för att  i sanning må bra. Men jag älskar min tvåsamhet, i nuet. Jag älskar kärleken som vi har. En kärlek som andas och hjular sig lycklig i och över dessa kalkstensväggar, där vinden utanför varsamt viskar kärleksförklaringar och en rygg som tryggt bär med sig kyssar ut i det elefantgrå februarivädret. Alla dessa minnen, all den kärlek och alla de ögonblick som har etsats fast i minnet. Som ett ständigt ljus att lapa energi ifrån. Välbehövd ensamhet går att finna i tvåsamhet. När man i tvåsamhet bara är. Tillsammans som en, men ändå två. När varje värld får lov att vara en människa, och varje människa i kärlek delar med sig av sin värld. I fullständig tystnad, utan ord, som en stillsam inbjudan till fullkomlighet.

Andras frustration ger perspektiv på inre lugn

Att dagligen behöva hantera andra människors irrationella frustration och ilska ger verkligen perspektiv på hur jag inte vill vara som person. Egentligen är det lite märkligt, för desto mer arga eller upprörda folk runt omkring mig är – desto lugnare blir jag. Desto mer strukturerad, pedagogisk och lyssnande. Förmodligen är det någon slags försvarsmekanism, men det fungerar. Jag har lyckats vända motstånd till medhåll, argsinthet till vänlighet och det känns faktiskt förbenat bra. Lite som att jag på ett personligt plan har vunnit mer än vad pengar någonsin kan ge. All denna ständiga interaktion med olika människor, ifrån olika bakgrunder med olika behov – får mig att ifrågasätta mig själv. Fundera över hur jag egentligen beter mig mot andra, hur jag uppfattas och kanske än mer vikigt, hur jag vill uppfattas. Jag tror verkligen på att det aldrig är försent att blicka inåt. Att börja om. Att ge sig själv en chans att bli en bättre människa, och jag tror att jag har funnit ett inre lugn i all den frustration som jag ser runt omkring mig. För allt löser sig, det gör ju verkligen det. Allt löser sig, bara man vill och har rätt fokus. Jag tror på det.

I den största bilden ovan försökte jag att fånga ”kristallbildningen” som syntes tydligt när vi var så högt upp på bergen. Jag har nog aldrig känt mig så levande som jag kände mig där. Aldrig känt mig så ödmjuk inför det stora, vackra – underbara landskap. Tänk att vår fina, fina jord är full av så många fantastiska ställen som ruvar på så mycket historia och som bara väntar på att upplevas. Väntar på att få inandas, för att sedan bygga sig ett bo i hjärtegropen för all framtid. Jag andas fortfarande snö. Ibland faller det snökristaller ifrån mina ögonfransar, dansande perfektion nedför blossande kinder. Då bränner det lite sådär extra inombords. Som om något längtar. Ut.

Älskade snö. Vi kommer snart. Älskade vinter. Vi kommer snart. Älskade land. Vi kommer snart. Jag lovar. Vi ska bara andas sommaren färdigt först, lägga oss till rätta på en filt i parken, lyssna till fåglarnas alla sånger och dricka oss rusiga under Londons alla neonljus och ständiga brus. Det måste levas här nu, men det kommer en fortsättning. Sedan. Och då ska vi aldrig mer släppa taget om det som ligger allra närmast hjärtat. Det som bränner, och vill ut. Vi kommer snart. Mitt lilla slagverk längtar så att det skapar egen takt och ton. Hjärtat vet vad det vill. Och när det är rätt då är det så rätt att inget annat någonsin kan vara mer rätt än just det. Som om något längtar. Ut.

I need to pick up the pieces to scatter to the wind. Hold the city to your ears. You can hear the wind come in.

Jag längtar X-men First Class. Köpte en Wonderwoman t-shirt på Primark idag. Den är egentligen lite sådär lagom osmaklig, men det är okej. Jag gillar det. Det funkar just nu. Wonderwoman, Roxy, Spyder och jag gör Hammersmiths gator osäkra. Jag lovar.

Trött tröttare tröttast

Ungefär så. Mitt nuvarande jobb är minst sagt kaotiskt och det kan ju vara både trevligt och enerverande beroende på vilket humör man är på. Idag var det mest jobbigt dock. Jag är så trött hela tiden och ändå har jag aldrig möjlighet att lägga mig i tid så jag får tillräckligt med sömn. Det är illa alltså. Men det löser väl sig, eller hur?

Har ganska nyligen kommit hem ifrån ett träningspass med min PT – det var riktigt kul faktiskt. Men dessvärre så är det ju bara ännu en aktivitet som stjäler tid och som gör att kvällarna försvinner iväg ut i ingenstans. Klockan är snart 22 och jag ska slänga i mig lite mat, sen duscha och efter det blir det sängen. Lär väl bli cirka 5 timmars sömn denna natten också…

ps. mamma vi ringer er imorgon kväll, vi har inte glömt bort er! ds. ♥

Om att följa hjärtat

Såhär i efterhand förstår jag inte riktigt varför jag velade angående Kanada resan. Självklart vet jag mina anledningar, men jag har alltid tidigare haft som princip att acceptera gåvor utan pardon. Allra mest på grund av den omtanke som det visar, när någon väljer att visa sin uppskattning i form av en gåva. Det spelar ingen roll om det handlar om ett fång rosor, en resa eller ett handskrivet brev – det är gesten som är av betydelse och jag har blivit uppfostrad till att tacka och ta emot.

Till syvende och sist handlade mitt accepterande om att vara sann mot mig själv, oavsett hur dumt det låter, det handlade om att lyssna till vad mitt hjärta egentligen ville. Och med lite påtryckning och övertalning ifrån världens bästa mamma så beslöt jag mig för att ta chansen och följa med på vinterns drömsemester tillsammans med min Engelsman och hans familj. Jag ångrar det inte en sekund.

Eftersom min dröm var att få se vilda vargar och min Engelsman har en stor fascination för korpar så blev denna signerade målning av konstnärinnan Max Elliott ett självklart val att ta med oss hem som memorabilia ifrån vår underbara semester i Banff. Jag förälskade mig i denna illustrations enkla formspråk och klara färger, egentligen en otänkbar kombination för någon som jag, som ofta föredrar lite mer dova och jordnära toner, men just i detta sammanhang så föll det mig i smak.

Illustrationen är en del av ett flertal målningar som går att finna i Elliotts barnbok som heter Canadian Rockies ABC där Klippiga Bergens djur- och naturliv uppvisas i kombination med ”barnvänlig” poesi. Vi ska givetvis rama in målningen, men det är återigen ett av många projekt som ligger på min ”att göra”-lista för tillfället. Och till en sådan tavla med där tillhörande fantastiska minnen så måste även ramen vara en smula unik. Med andra ord, det får lov att ta tid – det gäller att följa hjärtat och välja rätt ram vid rätt tidpunkt. Det löser sig.

Adventskalendertjafs: Dag 19