Det där om att upprätthålla en falsk fasad.

När man arbetar för ett stort flygbolag får man höra både det ena och det andra. Vidare så får man bevis, rakt upp och ned utan bedövning – på hur vissa professionella bloggare skriver in och bönar och ber om att få flyga gratis i utbyte mot reklamplats i deras inlägg. Personligen tycker jag att det är pinsamt som de håller på. Dessa bloggare är alltså tjejer som kommer ifrån svenska ”överklass” familjer och har pengar så det sprutar ut ur öronen på dem och springer omkring och köper Louis Vuitton och Chanel-väskor på löpande band. Varför i hela friden tänker dom ens tanken att flyga gratis? Nä, betala för era biljetter för egen maskin. Ha lite stolthet i kroppen för bövelen.

Mycket prat men förfärligt lite verkstad

Jag tänker inte skriva särskilt mycket om vad som har hänt i Norge. Det finns det så många andra som redan har gjort. Men en sak är säker, det är ett hårt slag långt under bältet mot våra demokratiska rättigheter och den framtid som vi möjligen kan tänka oss ana någonstans i periferin av tokiga SD fanatiker och annat löst folk. Vad händer med vårt samhälle, det är många som frågar men endast ett fåtal som svarar. Det är endast ett fåtal som faktiskt gör något. På riktigt.

Remembrance Day (Poppy Day!)

Idag är det Remembrance Day eller Poppy Day som den också kallas här i England. Det är alltså en minnesdag för att hedra dem som dog i världskrigen. Min åsikt om militära insatser med mera har alltid varit en smula upp och ner, jag är vad man skulle kunna kalla en stark motståndare till krig och våld i det stora hela. Men samtidigt så ser vår värld ut på ett sätt som i många fall ”kräver” militära insatser för att kunna komma i närheten av en lösning. I England rekryteras det dagligen unga män, från 16-års ålder och upp, till styrkorna. Det ofantliga tomrum som deras uteblivna hemkomst frambringar gör att denna minnesdag fungerar både som en symbol och ett minne för dem som stupade i världskrigen, men också för dem som går döden till mötes i alldeles för ung ålder i den samtid som vi lever i.

Jag tror att det som ”civilperson” är lätt att bli avtrubbad inför den verklighet som vi lever i och är en del av. Min verklighet och min vardag är miljontals ljusår bort i jämförelse med yrkesmilitärens. Likaså är det en stor skillnad mellan svensk och engelsk kultur och framförallt de två ländernas historiska bakgrund. Min uppväxt var inte kantad av ekonomisk misär där militärtjänstgöring ansågs vara den enda och bästa lösningen för mig. Oavsett om det eventuellt skulle komma att kosta mig livet eller ej. Pengar var aldrig en avgörande faktor för vilken framtid jag skulle kunna komma att uppnå. Att växa upp i Sverige idag är som att växa upp i en skyddad verkstad, på gott och ont. Sveriges trygga famn erbjuder skola och måltider, hyfsad sjukvård och goda sociala rättigheter – men framförallt Sveriges neutrala inställning bidrar till en avslappnad inställning till omvärlden.

Men medan man i lugna Sverige kan luta sig tillbaks i soffan och rulla tummarna i väntan på bättre tider, så befinner sig England i en helt annan situation. De sociala klyftorna är större, segregationen är enorm och möjligheten att studera vid universitet eller högskola styrs till stor del av föräldrarnas möjlighet att kunna betala för terminsavgifter och husrum. Jag tror att denna sociala misär, som det faktiskt är, starkt bidrar till ett nästan fanatiskt hedrande och högaktande av den ”militärkultur” som England måste luta sig mot för att inte sjunka till botten av sin ekonomiska kris. För jag skulle vilja påstå att det inte längre endast handlar om (krigs)historia, eller om de äldres insatser för landet som ”vi” unga nu åtnjuter. Istället handlar det om att kunna fortsätta rättfärdiga det faktum att så pass många unga ”tvingas” ut i krig utan att egentligen förstå vad det innebär och vilka konsekvenser det kan tänkas få.

Det finns alltför många dokumentärer om hoppfulla flickvänner och unga fruar som troget väntar på sina pojkvänners hemkomst utan en tanke på att det möjligen aldrig kommer att ske. Eller att det kanske är en helt annan människa som återvänder, en krigshärjad – en ung man i en stark personlig kris på grund av upplevelser som ingen egentligen kan förbereda sig inför eller bearbeta på egen hand. Och det är just detta som Remembrance Day handlar om för mig. Orättvisorna. De sociala, de ekonomiska, de kulturella – och så är det den där totala avsaknaden av ett socialt skyddsnät. Vem tar hand om dessa tomma, livlösa män och kvinnor som återvänder hem? Vem skakar liv i de personer som inte längre har något hopp? Det handlar om så mycket mer än liv och död, det finns ett mellanting också – de som återvänder som ”zombies’, som aldrig kan sova fulla nätter igen, som inte kan återgå till ett normalt liv och lämnar flickvän, fruar, barn, familj och omvärlden bakom sig för total isolation. Vem tänker på dem? Samhället? Du?

England behöver ett bättre skyddsnät för att kunna fånga upp alla dessa män och kvinnor som återvänder, det behövs bättre faciliteter för att kunna ta hand om den rehabilitering som krävs. För att åstadkomma detta behövs uppenbarligen pengar, finansiering. Just rehabilitering är en av mina hjärtefrågor när det kommer till Remembrance Day. För mig handlar det inte om att stödja militärverksamhet eller ”krig” per se, utan det handlar om att stödja människor. Att ge en möjlighet till fortsatt  liv igen och det är något som jag aldrig kommer att kunna blunda för. Och det är min anledning till att stödja, och tillsammans med många andra i England, hedra minnet av de som har stupat och de som kämpar för något som vi alla refererar till som fred. Vi är alla bara människor, och som medmänniska vägrar jag att blunda och stå bredvid.

 

I och med novembers början säljs konstgjorda vallmoblommor (vallmo = poppy på engelska, därav kallas dagen också ”Poppy Day”, Vallmodagen) som går att fästa på sitt kavajuppslag eller jacka. Varenda tv-hallåa och programledare i England bär en vallmo under hela november. Och i princip alla man möter på gatorna bär en liten vallmoblomma och det berättar ganska mycket om den kultur som jag nämnt tidigare i detta inlägg. För er som inte är bekanta med vallmons symbolik så uppstod den efter att en kanadensisk militärläkare vid namn John McCraes vid första världskriget 1915 såg att där kriget plöjt upp granatgropar, skyttegravar och krigskyrkogårdar började vallmofröna i marken gro och översålla de nakna jordhögarna med de röda blommorna. Vallmorna symboliserar livet som inte låter sig besegras. Men vallmon är också en symbol för sömen, de dödas sömn. De döda som de levande inte får svika…

En svensk tolkning av John McCraes dikt:

På Flanders Fält

På Flanderns fält gror vallmor tätt,

där kors vid kors oss ro berett.

Och lärkans sång högt i det blå

hörs överrösta här ändå

kanoner dånade i ett.

Vi är de döda. Vi har lett

och gråtit, kärlek fått och gett.

Nu ligger vi i denna vrå,

på Flanderns fält

Tag upp vår kamp för fred och rätt,

tag mot vår fackla: en stafett

som från hand till hand skall gå.

Svik inte oss som sover då

inunder täcket vallmor brett

på Flanderns fält.

118 800 – vad är det för skit?

Läste precis på Aftonbladet om tjänsten 118 800 och att de exempelvis ”informerar” unga människor om att de i framtiden kommer att ta livet av sig. Till sitt försvar säger företagets VD att allt är ”på skoj” – men hur urbota dum får man lov att vara? Är det skoj att berätta för barn att deras framtid handlar om självmord? Är självmord skoj? I andra sammanhang skulle ett sådant sms kunna räknas som trakasseri och mobbning. Vuxna människor som får betalt för att skicka sms som berättar om självmord och annat skit till barn. Är det fler än jag som höjer på ögonbrynen? Jag kan inte låta bli att fundera över hur en sådan människa som  Markus Öhman ens få lov att vara VD. Det är skrämmande. Möjligen är det endast jag som inte riktigt förstår poängen med en tjänst som skickar patetiska och ”påhittade” svar, men helt ärligt, vad fyller det för funktion egentligen? Jag trodde att det fanns något som hette etik i arbetslivet. Tydligen inte.

Om du har missat artikeln så kan du läsa om det hela här!

Jag gick precis in på 118 800′s hemsida och såg att de där stoltserar med att stödja Cancerforskningen, vilket självklart är jättebra, det är en viktig forskning som är i stort behov av donationer för att kunna fortgå. Men med ett sådant förtroendeingivande ”samarbete” borde då inte 118 800 vara en aning mer seriösa i sin framtoning? Förmodligen inte, eftersom allt är på skoj och då är ju allt tillåtet, till och med att skämta om barn som i framtiden ”kommer att” begå självmord. Jättekul, verkligen. Jag har egentligen bara en sak att säga om 118 800 och det är: Förbannade Catwalk economy*-företag. Och ja, det är faktiskt bra att deras ”sanna” sida nu visas upp på riktigt och det är bra att barn vågar säga ifrån och jag skulle vilja ge en stor eloge till de föräldrar som agerar och väljer att ta sina barns självkänsla på allvar. Det är bra mycket viktigare än vad Markus Öhman verkar tro.

Grann(o)sämja, två snorungar också lite civilkurage

Igår hände det saker här i huset mitt emot, och jag var givetvis involverad. Efter att i över en veckas tid lagt band på mitt humör angående en pojkslyngel till unge i huset mitt emot så var måttet mer än rågat för min del igår kväll.

Det hela började med att jag satt i lägenheten och hörde hur denna slyngel (han är kanske 12-13 år gammal) och en kompis står och skriker mindre lämpliga saker till småflickor på gatan nedanför. Bara det får ju mig att gå igång, jag klarar inte av småkillar ledda av värsta pubertetskrisen i form av att jag-kan-inte-befästa-min-maskulinitet-på-ett-annat-sätt-än-att-förvandla-mig-själv-till-en-enda-stor-idiot. Och eftersom mitt hjärta bultar lite sådär extra för maskulinitetsstudier, genus och kultur så gör det mig än mer förbannad att höra dessa unga pojkar stå och skrika ”jävla hora”, ”fitta”, ”fuck you” och andra nedvärderande saker till  småflickor ute på gatan. Det gör mig totalt rosenrasande. Så jag satt i vår lägenhet och bet mig i tungan och räknade till tio i full vetskap om att det inte fanns någon vits överhuvudtaget med att lägga sig i – för vad får man för svar ifrån en kaxig pubertetsunge? Inget särskilt vettigt skulle jag tro.

Hursomhaver, det verbala övergick så småningom till en lite mer fysisk aktivitet i form av att kasta ner vatten, småsaker och slutligen ägg med sikte på de andra barnen som lekte ute på gatan. Moget. Och jag satt här och funderade över vad det är för föräldrar som de här snorungarna egentligen har och om det bara var jag som satt och störde mig på vad som pågick utanför. Helt plötsligt hör jag en mansröst ifrån gatan, det var tydligen hans bil som hade blivit träffad av ägg och andra saker. Det hade tydligen blivit en rispa i lacken på motorhuven och helt plötsligt var det allvar. Bra nu får snorungarna på nöten, tänkte jag nöjt för mig själv. Dessvärre var det så att mannen trodde att det var barnen som lekte på gatan som hade skadat hans bil och ja, jag som är rättvisans största jäkla riddare (har alltid varit) kunde ju knappast sitta här inne och hålla käften då utan rusade nerför alla trappor och ut på gatan och vips så var jag involverad. Rätt eller fel, inte en aning men jag tänker inte sitta och tolerera att oskyldiga barn som leker fint på gatan ska bli beskyllda för vad några snorungar, som givetvis sprungit och gömt sig i inne i sin lägenhet så fort mannen dök upp, gjort. Det gör jag bara inte, i ett sådant läge är det mitt ansvar som vuxen att agera, punkt slut.

Givetvis trodde mannen på mig, dels för att jag är vuxen och dels för att jag faktiskt sett vad som pågick. Jag lyckades övertala honom att ringa polisen eftersom hans bil faktiskt fått skador och dessutom ville jag att dessa snorungar skulle få sig en rejäl omgång av farbror blå och om inget annat så kanske deras föräldrar kan börja AGERA som föräldrar. Mannen informerade mig dock om att han var rädd för familjen, att han inte hade vågat prata med dom för att dom är helt psyko. Jaha tänkte jag, så bra då – men vad ska man göra? Ska man ge vika för samhällets psykon som aldrig ens borde skaffat sig barn som dom inte kan ta hand om eller ska man visa civilkurage och göra resterande samhällsinvånare en tjänst genom att nip it in the bud. Jag tror på det senare och dessutom så kände jag att jag hade accepterat dessa snorungars beteende alldeles för länge för att backa tillbaks. Det hela slutade med att jag fick prata med polisen eftersom mannen inte var så bra på engelska, dock är jag inte involverad i den bemärkelse att det är jag som står för anmälan, men jag kan bli kallad som vittne.

Mitt i denna röra kom min engelsman hem och insåg ganska snabbt vad som hade hänt. Jag har nog svurit både en och två gånger åt dessa snorungars beteende, jag formligen avskyr ouppfostrade, uppnosiga barn. Givetvis ska barn få vara barn, de ska få vara högljudda och leka hur mycket dom vill. Men det är en helt annan sak när barn kallar andra barn för horor eller kastar saker på ting som har ett högre värde än deras egen livförsäkring, om dom ens har en. Hursomhelst, anmälan blev gjord polisen skulle kolla upp det hela (inte en aning om det innebär att något blir gjort eller vad) och det skickades också en anmälan till vad som kan liknas med socialtjänsten eftersom jag tillade att snorungarna dessutom springer omkring uppe på hustaken. Ja, jag kunde inte låta bli för det irriterar mig. Dessutom kan dom ju inspirera andra barn till att göra detsamma.

Det lustiga i allt detta är att min engelsman var hur rädd som helst efteråt och låste alla vår lås på dörren, fullt övertygad om att vi skulle få besök av snorungarnas galna föräldrar och han kunde inte förståååå hur jag kunde vara så lugn. Men vad då? Jag har varit i bra mycket värre situationer än det här. Jag har vittnat mot misshandlande äckel och jag har varit i familjer där pistoler har dragits, jag har sett folk ta överdos och jag har sett döda ögon stirra tillbaks ifrån blodig mark. Visst jag har haft tur som klarat mig helskinnad ur mitt något vilda tonårsliv, men att vika mig för några snorungar och ge upp min tro på mänskligheten, godhet och att rätt ska vara rätt, aldrig. Jag tror nog att jag klarar mig ur detta också, jag är inte rädd. Inte ett dugg. Nu ska jag bara försöka lugna min något skärrade pojkvän.

Om perspektiv

Fick reda på att en gammal bekants flickvän sitter fast i en lägenhet i Bangkok medan bomber och skott ekar utanför huset. Och nu skäms jag för att jag precis tänkte gå ut till puben och dricka vin. Jag skäms för att jag har det så oförskämt bra, för att  jag har möjligheten att vara lycklig och glad – för att jag trodde att inget eller ingen kunde röra vid den lycka som jag kände. Men nu sitter jag här och kan inte sluta tänka på honom och henne. Jag kan inte sluta tänka på hur ytterst plågsamt det måste vara att sitta vid telefonen med ett blödande hjärta och med en mage i total uppror av all ångest och oro. Jag kan inte ens föreställa mig hur ofantligt otillräcklig han måste känna sig just nu eller hur mycket han skulle ge för att få ha henne i sin famn i ett Malmö som inte alltid är stilla men ändå bra mycket mer tryggt än hennes tillvaro just nu. Jag kan inte ana mig till paniken, ångesten och rädslan. Och ändå kan jag inte sluta tänka på deras situation. Jag tänker på dem när jag sätter upp mitt hår, jag tänker på dem när jag rättar till min kajal, jag tänker på dem när jag knäpper mina skor och jag tänker på dem nu när jag går ut i ett London som strålar av en fredags underbara atmosfär. Jag går ut för att skratta och vara glad och jag undrar hur det går ihop? Hur ser vår värld ut egentligen…hur vet vi att det inte kan vara vi nästa gång? Allt handlar om perspektiv och min kväll finns i de tankar som tillägnas dem som jag håller av och tycker om.

Bild: aftonbladet.se

Inte bara idrottsman, en idealisk ambassadör också?!

I helgen läste jag om snowboardåkaren och bronsmedaljören Scott Lago som på grund av sin vilda ”efterfest” och glädjeyra blev tvungen att lämna OS-byn. Nu måste jag ju medge att jag inte riktigt är på det klara med vad det är för regler som gäller i OS och vad det egentligen har för nytta för världen. Förutom då att idrottsmän får tävla, ragga (in- och officiellt) sponsorer och visa upp sina färdigheter. Sen finns det ju såklart den här fiiina tanken om att världen ska enas och vara trevlig mot varandra och så vill vi alla ha fred på jorden, typ.

Bild: bbc.co.uk

Men, och nu kommer det – vi lever faktiskt på 2000-talet. Scott Lago är 22 år ung, han har precis vunnit sin bronsmedalj i half-pipe i OS och är glad. Han är så glad att han kommer på den perversa idén att gå ut och fira sin vinst tillsammans med sina medtävlande. Än en gång, Scott Lago är 22 år ung. Han är myndig och självklart ansvarig för sitt handlande, men han är trots allt en ung man som vill ”festa loss” med sina vänner. Och visst, hans firande kanske gick överstyr. Att fångas på bild med en kvinna som böjer sig ned för att bita i den dinglande medaljen mellan Scotts ben, är möjligen inte det bästa sättet att marknadsföra sig till de medelålders stofiler som verkar styra OS med en järnhand.
En offentlig ursäkt, självklart. Det är en helt rimlig begäran, trots att jag personligen tycker att det är urlöjligt. Men att begära att Scott Lago ska lämna OS-byn (eget beslut? jo, jo…) är inte endast att överreagera, det påvisar också en total oförståelse inför hur unga människor lever och fungerar år 2010. Jag tror inte på att disciplinera människor till att ”förställa sig” och i denna falska fasad agera föredöme för andra. Bara se hur det gick för Tiger Woods. Istället tror jag på att låta människor vara som dom är, att helt enkelt se dem i det ljus som förhöjer deras goda sidor istället för att peka finger åt det som är mindre bra. Jag tror på att människor ska få vara som dom är oavsett vilket sammanhang det handlar om. Och OS har bevisat att det inte handlar om att få vara som man är. Istället handlar det om att framstå som någon eller något man inte normalt är. Man ska vara en god ambassadör för sitt land oavsett om man vill det eller ej, annars får man på öronen och blir hemskickad med huvudet först.

Bild: globalgrind.com

När jag läste artikeln på Expressens hemsida (nu kan man ju förvisso diskutera hur pass adekvat information dom har där) så började jag fundera över varför idrottsmän- och kvinnor egentligen ska behöva axla ett ambassadörskap inför allmänheten. Jag menar, varför då? De har inte skrivit på något kontrakt om att vara goda förebilder om man bortser ifrån de rent idrottsliga såsom att inte dopa sig eller medvetet sabotera för en medtävlande och så vidare. Varför i hela världen ska deras fritid också plågas av detta förbannade ambassadörskap av ”rättfärdighet” bara för att? Yta, det är vad jag kallar det. Bara en massa tomt fluff för att det ska se så bra ut som möjligt. För inte kan väl våra fiiiina idrottsmän och idrottskvinnor leva loppan och fira sin medalj? Nä, sådant gör man inte i OS-byn. Varför ska vi alltid göra alla människor som lyckas med något i sitt liv till FÖREBILDER. Inte endast för sina färdigheter inom sin sportgren (i detta sammanhang) utan också för hur personen lever, allt ska studeras under lupp och få en stor fet OK stämpel i röven av allmänheten. För vi vet ju verkligen vad som är rätt och fel.

Slutligen så undrar jag varför vi inte, i så fall, gör så kallade ambassadörer av ALLA som råkar vara framgångsrika inom vad som. Är det för att idrott har en bestående stämpel av sund- och hälsosamhet? Någon eller något att se upp till eller eftersträva. Eller handlar det om de stereotypa föreställningar vi har om idrottare som ständigt havregrynsgrötsätande individer som aldrig i hela sitt liv ätit en bit choklad eller supit skallen av sig. Än mindre haft en medalj dinglandes mellan benen och en tjej på väg att ta sig ett bett av härligheten. Det blir svårt när snowboard som är mer av en livsstil (med där till hörande historia och bakgrund av galna upptåg och mer lättsam syn på livet) och de mer ”traditionella” sporterna ska mötas på en tillställning som OS. Det blir svårt när fritid och ”jobb” ska agera på samma arena och under samma förutsättningar. Idrottsmän- och kvinnor är ju inte alltid idrottsmän- och kvinnor. Ibland är dom bara Scott Lago, en helt vanlig 22-åring som aldrig bett om att vara en idealisk förebild och ambassadör för USA eller OS-byn.

Vi får aldrig lov att glömma och vi får aldrig lov att tillåta oss att blunda för verkligheten

Förra sommaren spenderade jag massvis av tid på gymmet, jag hade 20 minuters springturer och 1 timmes promenader på löpbandet. För att underhålla och allmänbilda mig själv ytterligare så laddade jag ner diverse podcast dokumentärer till min ipod. Det var perfekt, då de varade ungefär en timme och det var inte lika lätt att tröttna på som musik. En av de många radiodokumentärer som jag lyssnade på handlade om mordet på Fadime Sahindal. Jag minns den än idag eftersom jag blev tvungen att stänga av och lyssna vidare när jag kom hem. Jag kunde inte hålla tillbaks tårarna, trots att jag som så många andra redan hade tagit del av nyheten för många år sedan, så kändes det fruktansvärt att återigen höra det inspelade SOS larmet då hennes pappa är utanför lägenheten och sen skotten. Det går inte att föreställa sig att sådant här sker i dagens samhälle, men det gör det. Och det gör det hela tiden.
Idag är det åtta år sedan Fadime Sahindal mördades av sin pappa. Jag skriver om detta för att vi aldrig får lov att glömma vad som pågår i vårt samhälle idag och för att vi aldrig, aldrig, aldrig får lov att tillåta oss att blunda för verkligheten precis så som den är.

Män som hot, det skulle ha varit min magisteruppsats det. Det är det väl fortfarande på sätt och vis, men den ligger på hyllan i väntan på ventilation. Och det är just det där att män som grupp är överrepresenterad i statistik om våld. Män överfaller, misshandlar, våldtar och mördar kvinnor. Och män överfaller, misshandlar, våldtar och mördar andra män. Män som hot är inte endast ett begrepp i form av ett skällsord utan också en realitet. En verklighet som vi varken kan eller borde blunda för. Inte idag, inte om vi anser oss vara en del av det samhälle som vi för tillfället lever i.
Hur många känner inte någon som har blivit misshandlad, våldtagen eller mördad? Själv sitter jag här i ett London som jag älskar, i ett område som ligger bara ett stenkast ifrån där min absolut finaste vän Alexandra blev mördad av en man som hon var bekant med. Så brutalt misshandlad och illa tilltygad att hennes kropp fick identifieras med hjälp av tandkort. Än idag kan jag inte förstå det. Än idag kan jag minnas hur min dåvarande pojkvän kom hem ifrån sin skola med en nyhetstidning i handen och sa ”Är inte detta din Alex?” och jag föll. Jag föll så jävla hårt och långt att det tog år för mig att resa mig igen. Och det gör fortfarande mig rasande att tänka tanken att någon ynklig jävla karl överhuvudtaget kunde förmå sig själv att lägga en hand på världens finaste och mest ödmjuka Alexandra. Men det hände, det är historia nu. Hon är död, hon är borta. Och jag har ännu inte lyckats förmå mig själv att gå till huset där det hände. Jag orkar inte, jag klarar det inte. Inte än, trots att det är år sedan det hände. Jag skulle nog börja skrika – bara så, rakt ut. Jag skulle hata huset, byggnaden, området bara för att jag visste att han en gång har levt där. Jag skulle börja hata män igen, hata för att det är så lätt att hellre vara rädd och arg än att öppna ögonen och inse att detta är vår värld, detta är vår verklighet. Att detta händer dagligen och i många andra länder mer frekvent än där jag lever idag. När jag får frågan varför jag har feministiska synpunkter eller varför jag ”är” feminist så är detta mitt svar. Detta är min anledning.

Men vi får heller aldrig, aldrig, aldrig någonsin glömma alla dessa fantastiska män/bröder/fäder/manliga vänner och pojkvänner som finns omkring oss. Alla som kämpar emot de generella föreställningar som finns om män och våld. Alla de män som mår dåligt av att konstant framställas som monster eller ett potentiellt hot. Alla de män som medvetet försöker undvika att framstå som ett hot. Alla de män som aktivt tar avstånd ifrån våld. Alla de män som också är rädda. Alla de män som skulle agera, försvara och hjälpa en annan man eller kvinna i nöd. Vi får aldrig glömma alla dessa fantastiska män som vi lever tillsammans med och som också har slutat att blunda.

Vargjakten

Fy fan. Fy fan för mjäkiga Sverige. Fy fan för patetiska människor och fy fan för Sveriges riksdag som tillåter detta ske. 2010, vilken jävla dålig början på året. Jag är så arg, det finns inte ord nog att beskriva. Vi människor är så jävla dumma så det är ren misshandel mot mänskligheten att vi ens fortsätter att leva. Vi hugger ned alla våra träd och låtsas som om vi inte förstår varför miljön försämras. Vi förstör våra sjöar och hav och utarmar det naturliga fiskbeståndet samtidigt som vi ifrågasätter och klagar över att priserna är alldeles för höga. Vi jagar starkt utrotningshotade djur och har trots allt svårt att förstå varför vi helt plötsligt har ett överflöd av en ”annan” art. Eller något i den stilen. Vi är så jävla dumma. Så urbota patetiska och den svenska vargjakten är fan höjden av idioti. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag inte längre behöver bo i mes-Sverige. Och om detta är framtiden så finns det inte mycket att hurra för.

Läs också: Öga för öga?

Ett inlägg skrivit av en av mina favoritbloggare. En annan ”historia” men med en bra poäng.

Dags att vakna upp nu lilla Sverige

Har precis tittat på Debatt (ifrån igår) på SVT play och jag är upprörd och rent ut sagt förbannad på det svenska samhället och dess rättsväsen. Programmet handlar om mordet på Therese Johansson- Rojo och det patetiska straff som hennes mördare har tilldelats. Han, tog ett liv med sina bara händer och iskallt mördade en klasskamrat. Hon, planerade, manipulerade och utnyttjade ”kvinnlig makt” över en ung man som uppenbarligen inte hade förmåga att fatta egna beslut. Och nu är jag ofantligt trött på alla ursäkter och tidningars oändliga rubriker om att ”de är ju bara barn”. Men vad då bara barn? Bara barn som mördar? Bara barn som trots att de har förmåga att planera och ta ett annat liv borde betraktas som bara barn? Nej,minsann. Kan man mörda, så kan man också ta konsekvenserna av sitt handlande. Som 16-åring vet man trots allt vad liv innebär och man vet definitivt vad mord innebär. Det handlar inte om 2-årige James Bulger som blev mördad av två tioårig pojkar. Och trots att Therese Johansson-Rojos mördare också, per definition, är barn så innebär det inte att man bör förbise de handlingar som faktiskt utförts.

Om 1 år och 8 månader kommer alltså en mördare och en anstiftare till mord åter vara ute i vårt ”perfekta” svenska samhälle. Visst är det härligt att (inte, för min del) bo i Sverige! Det som är mest tragiskt med detta befängt korta straff är inte endast att det spontant känns alldeles för kort – utan också att dessa två brottslingar inte har en chans att ”rehabiliteras” och få den hjälp de borde fått för längesedan, under denna korta period. Detta diskuterades i bland annat i Debatt, det vill säga – hur pass lång tid som det egentligen krävs för att bearbeta, behandla personer som har begått denna typ av brott. Skrämmande är att både åklagare och försvarsadvokat var rörande överens om att 1 år och 8 månader inte är i närhet av den tid som det faktiskt tar att ”behandla” denna typ av ”problematik’.
Personligen så har jag svårt att tro att någon behandling fungerar överhuvudtaget. Har man en gång mördat så tror jag att den gräns och de spärrar för vad som är rätt och fel har flyttats fram alldeles för långt för att man någonsin ska kunna radera de ”triggers” som då aktiverats. Men självklart finns det mer hopp om att kunna lära sig att hantera dessa känslor genom professionell hjälp och behandling. Och det är just detta som diskuteras, hur kan man gå med på att släppa ut två ungdomar som i en trängd situation mycket väl, återigen skulle kunna ta till våld för att utöva sin makt. Vem vill ha sådana personer i samhället? Inte jag. Och jag långt ifrån ensam.

Och sen det här med föräldrarna. Brottsoffrets föräldrar och då menar  jag endast Therese föräldrar, jag anser nämligen inte att mördarnas föräldrar är ”brottsoffer’. Jag skiter egentligen högaktningsfullt i hur mördarnas föräldrar mår och känner sig. För har man inte lyckats med att få sina barn, vid 16-års ålder, att förstå värdet av liv så har man misslyckats fatalt som förälder. Och har man inte lyckats med att lära sina barn att föra sina dispyter verbalt istället för genom våld, då har man också misslyckats som förälder. Och har man inte lyckats med att få sina barn att förstå att handlingar får konsekvenser, ja, då har man också misslyckats som förälder. Den eventuella hjälp dessa föräldrar kan tänkas behöva kan dom gott bekosta själva. Däremot är det skrämmande att Therese föräldrar inte fått någon mer hjälp av samhället än 3 sömnpiller. Tre ynka sömnpiller,  när deras dotter abrupt slitits bort ifrån deras liv för all framtid. Nä fy för detta förmildrande svenska mellanmjölkssamhälle med alltför stora stoppklossar både här och där. Sverige, det är dags att vakna upp nu, det är år 2009 och barn är mer än bara barn när de frivilligt förvandlar sig själva till mördare.