Upp som en sol och ner som en pannkaka.

Denna dag har förmodligen varit en av de mest katastrofala dagar i mitt liv. Jag överdriver inte. Det har gått ifrån rusig glädje och leende ifrån hjärtat till tårar och besvikelse. Och det handlar självklart inte om min relation till min Engelsman. Mer än så tänker jag inte säga för jag orkar inte just nu. Jag är bara så trött på det mesta, trött på motvinden och jag orkar  inte stå pall för alla de örfilar (metafor, så ingen får för sig något nu) som viner till höger och vänster och träffar precis sådär rakt över tinningen. Precis sådär lagom hårt för att man ska tappa fattningen, fotfästet för att sedan bara bli vansinnig på situationens alla omöjligheter. Ungefär så. Jag får nog förklara detta lite bättre någon annan dag, när vinden har vänt och solen strålar högt. Idag har det mest blivit pannkaka av nästan alla drömmar och förhoppningar. Men imorgon är en annan dag. Ett nytt blad. Nya möjligheter. Vi hörs då.

Ovan, världens bästa dunboll som kom och tröstade mig genom att sniffa på tårar och sedan tvätta bort det onda. Lurvtussar, dom vet hur man tar hand om besvikna mattar och hussar. Och inte oroar dom sig i onödan heller, nejdå, dom bara trasslar runt i lägenheten med sina stora blå ögon och en mjuk mage att burra in hela sitt söndergråtna ansiktet i. Vad mer kan ett ledsamt hjärta önska sig en bedrövlig dag som denna. ♡