♡

Ibland behöver man ännu mer tystnad för att kunna finna sig själv, eller finna tillbaks till sig själv och allt som faktiskt är viktigt. Jag tappar ofta perspektiv och därför är jag egentligen så tacksam för alla de nederlag som vi faktiskt står inför eftersom det tvingar mig att tänka om, ändra perspektiv och inse att livet går vidare. För varje natt nu, i den mest bistra kyla och i Londons isiga vintervindar så har det legat en hemlös man inrullad i ett gammal täcke i en liten nisch på vår innergård. Varje gång som jag har sett honom så har det stuckit i mitt hjärta. Vi övervägde till och med att ge honom Engelsmannens bästa sovsäck som tåler en hel massa minusgrader. Eller kanske ett par raggsockor. Men allra mest får synen mig att landa. Inombords. Som om själen knyter band med tankarna, kroppen och handlingarna. Och det är då jag inser att vi egentligen inte har några problem alls. Att det finns en ljusning och att även det mest hemska scenario som vi kan tänkas ställas inför, ändå alltid kan vara en fantastisk möjlighet och en dröm beroende på vilket perspektiv jag väljer att använda mig av.