Flyttplanerna fortskrider.

Har precis skickat mail till en flyttfirma för att få reda på vilka priser det handlar om och ska alldeles strax kontakta diverse biluthyrningsföretag för att få reda på priser om vi ska köra själva. Helst skulle vi vilja hyra så att vi kan lämna bilen i Stuttgart men det verkar inte riktigt fungera när det handlar om två olika länder på grund av försäkringsskäl eller något i den stilen. Trist eftersom det innebär att Engelsmannen (och Richard) kommer att få köra hela vägen tillbaks till London också. Inte helt idealiskt. Men vi får se vilket som känns som bästa alternativet både ekonomiskt, för oss och för katterna.

Denna ritning stämmer inte helt eftersom vårt badrum ligger direkt efter WC och sedan är det lilla ”förrådet” närmast vardagsrummet. 

Ska spendera resten av dagen med att göra en budget över våra inköp till lägenheten i Tyskland, det blir ju en hel del när man flyttar ifrån möblerad lägenhet till en tom sådan. Vi har ju i princip ingenting och lägenhet i Tyskland är i sanning tom. Förhoppningvis har vi tur och den före detta hyresgästen kom ihåg att lämna kvar sin kyl/frys och spis, annars blir det inköp av sådant också. För övrigt så måste vi köpa vanliga möbler (såklart) men även en tvättmaskin och garderober. Garderober är rysligt dyra, har aldrig tänkt på hur mycket det kostar att köpa garderober och dess inredning, bara trådbackar och hyllplan kostar ju en hel del när man slår ihop allt. Det gäller sannerligen att göra en budget. Än mer komplicerat blir det ju eftersom vi faktiskt inte vet hur länge vi kommer att stanna i Tübingen – om vi inte trivs alls så finns det ju en viss chans att vi beger oss av redan efter jul eller i början av nästa år. Förmodligen kommer det inte att bli så, men det gäller ändå att hålla kostnaderna på en någerlunda okej nivå eftersom vi förmodligen inte kommer att kunna ta med oss alltför mycket när vi väl flyttar igen.

Läget sådant som det är.

Vi är tillbaks i London som fortfarande känns mer hemma än något annat. Tübingen är där borta någonstans, och det är med så många olika känslor som jag tänker tillbaks på dagarna som vi spenderade där. Tala om att livet kan åka berg- och dalbana bara sådär, hjärtat i halsgropen och pulsen så hög att varje natt blev sömnlös och alldeles för lång. Tänk att glädje kan bli tårar inom ett par minuter och att drömmar kan krasas lika snabbt som nya alternativ tornade upp sig med tusentals omöjliga hinder i vägen som värsta labyrinten där olika faror lurade bakom varje hörn. Allt var så annorlunda, inte alls vad vi någonsin hade kunnat föreställa oss, inget stämde och allt var fel. Och samtidigt var det precis så som vi visste att det skulle vara. Så rätt, och bara där. Luften var ren – träden stod stolta (och vänner, tro mig Black Forest är g i g a n t i s k. Skogarnas skog!), vattnet fanns och backarna tog sig an sömndruckna vadmuskler utan pardon. Och ändå var det i sanning världens bästa känsla när vi igår såg London sprida ut sig, mil efter mil, under en flygplansvinge som sakteligen skar sin väg genom dimman ner mot Heathrows flygplats. Att återigen få sätta sin fot på engelsk mark var som att komma hem, att förstå vad som sades, att kunna läsa på skyltar och förstå utan ordbok eller tafatta försök att översätta. Jag har nog slagit lite rot här, mer än vad jag egentligen velat tro. Rot, tro, en ny ort. Där vi ska bo, man måste våga tro på mirakel annars finns det inget att leva för, inget att sträva mot. Jag har redan världens bästa liv, men utan utmaningar stagnerar man och tröttnar. Jag (vi) behöver detta för att må bra. För att utvecklas för att våga finnas. På riktigt.

Men jag kommer nog aldrig att kunna rekommendera någon, någonsin, att fara till Tyskland för att bo, om man inte redan talar tyska. Självklart kanske jag ändrar mig efter en vecka eller månad eller år i Tyskland men det är så jag känner just nu. Det har inte varit lätt och det är dessvärre dessa erfarenheter som bränner i bakhuvudet just nu. Men vi lyckades, vi fann och vann en lägenhet i Tübingen. Vi kommer inte att behöva pendla och det är ett bra läge precis vid Konsthallen. Vi är nöjda även om lägenheten i sig är en ruggig liten sak som definitivt behöver en hel massa kärlek och omsorg. Men det är ett problem som jag gärna tar mig an, hellre det än att behöva känna oro över snöiga vägar och en förvirrad Engelsman på fel sida av autobahn. Det går liksom inte att vaka över alla som man älskar och håller av oavsett hur mycket man än vill finnas där som en skyddsängel och radera alla faror som kan tänkas lura bakom nästa hörn. Gångavstånd gör skillnad när man varje dag ändå har så många andra potentiella fallgropar att försöka undvika.

Men inte bara det, Tübingen är en vacker stad (även om den känns folktom, öde, död för en numera inbiten londonbo) som kommer att vara helt fantastisk om sommaren när studenterna ligger på filtar i parken eller sitter på uteserveringarna och dricker öl. Det finns gott om pubar (dock inte alls pub i samma bemärkelse som i England, ni får ursäkta, men det kommer nog att ta ett tag tills jag slutar att jämföra allt med England) restauranger och tillräckligt med ”snobbiga”  inredningsbutiker för att hålla mig tillfredsställd. En vecka eller två i alla fall.

Nu gäller det alltså att fixa med resten av flytten, börja packa så smått – boka antingen bil (om Engelsmannen + barndomskamrat ska köra för egen maskin. Jag tar flyget!) eller flyttfirma och sedan bär det av i början av mars. Så snart att det inte ens känns på riktigt och jag har sagt det förut och jag kommer att säga det igen, ska vi lämna allt det här, bara så – bara så? Jag hoppas innerligt att jag kommer att förälska mig lika mycket i Tübingen, att det finns smultronställen och att staden kommer att öppna upp sig när jag väl börjat lära mig mer tyska. Jag känner redan att fraser och ord har fastnat som post-its i hjärnan och trots att vi mest har fnittrat (JA som skolflickor) oss fördärvade åt diverse felsteg och uttal i våra försök att göra oss förstådda, så går det ändå framåt. Men visst, vi lyckades både med att bryta mot lagen och tjuvåka helt gratis på bussen och beställa in en förrätt som huvudrätt och bestämt säga ”ja ja danke” trots kyparens förvirrade uppsyn för att sedan skratta oss fördärvade när vi insåg att vi visst endast hade beställt in en aptitretare som huvudmeny och det var den minsta lilla brödbit vi någonsin sett. Ibland blir det lite lost in translation alltså. Men det är okej, så länge vi kan skratta åt det och så länge pulsen håller okej trumslag och hjärtat är på rätt plats. Det ska nog gå bra det här. Så länge smilbanden vibrerar så ler hjärtat. Jag måste bara komma ihåg att endast ta ett andetag åt gången.

♡ ♡ ♡

ps. tack mamma och Rolf för era råd. Ert stöd, förståelse, omtanke och kärlek i just den stunden var precis vad vi behövde. Tusen, och återigen tusen tack. Och Anakin, världens bästa och allra finaste Anakin, tack för att du lyssnade på en svamlande jag över Skype den där eftermiddagen när jag trodde att allt hade gått i kras och ingen dröm fanns kvar att uppnå. Din fantastiska vänskap betyder mycket mer än mest. Bara kärlek till dig min fina. ds.

Torsdag i Tübingen.

Igår var vi och tittade på en lägenhet i ett studentområde, lägenhet i sig var hyfsat sunkig men man hade nog kunnat göra den fin om man gav den lite kärlek. Dock förstår jag inte en sak här i Tyskland och det är att nästan alla byggnader har korpgluggar till fönster, lägenheterna är så mörka och obehagliga. Jag som älskar stora, gigantiska fönster med mycket ljusinsläpp hade jag för i helskotta blivit mörkrädd i min egen lägenhet! Hursomhelst, vi sa att vi kunde ta den ifrån 1:e mars och vi var uppenbarligen de första att ”lägga ett bud” men det var också 10 andra där samtidigt. Chansen är alltså liten, och dessutom så måste vi få reda på idag om vi får lägenheten eller ej eftersom vi annars måste ta oss en riktig funderare över vad vi ska göra. Det som det handlar om just nu är om vi ska ta det säkra före det osäkra eller vad som ska hända. Lägenheten ute på vischan är fortfarande ledig och öppen för förhandlingar, men vi är väldigt osäkra angående den lägenheten. Men om det är vår enda chans och därmed kunna flyga hem med vetskapen att lägenhet här i Tyskland är fixad så kanske det ändå är värt besväret? Jag vet inte. Vi vet inte. Det känns inte riktigt som vi kan vinna oavsett hur eller vad vi gör just nu. Alternativet är att tacka nej till lägenheten i bushen ha is i magen och hoppas på att vi får denna lägenhet här i Tübingen. Men om vi inte får den så har vi alltså inget alls. Dilemma så det heter duga. Visserligen har vi fortfarande hyfsat med tid så det skulle vara möjligt för min Engelsman att fara över en gång till innan vi absolut måste flytta MEN det är långt ifrån idealiskt eftersom inget här har några garantier. Oavsett om vi skulle anmäla intresse för en lägenhet eller ej så innebär inte det att vi är de enda som söker lägenheten och därmed inte heller att vi får den. Vilket i sin tur att flyg plus hotellkostnader kan behöva betalas helt i onödan. Inte en situation som är sådär särskilt lockande när vi redan står inför en hel rad av utgifter. Vi får se vad som händer idag helt enkelt. Nu ska jag hoppa in i duschen och sen ska vi checka ut och vandra ner till ett internetcafé och sitta där tills något händer. Kul.     …inte.

Onsdag i Tübingen.

Detta inlägg är lite av flödesskrivning, så ni får ursäkta viss förvirring – jag har inte tid att sitta och editera och läsa igenom. Det får bli som det blir, det är en uppdatering helt enkelt. Rakt upp och ner.

Var någonstans ska jag börja när det känns som det finns hur mycket som helst att berätta? Dessvärre är det inte särskilt muntra historier och det är väl därför det känns än mindre trevligt att skriva om. Hursomhelst, igår for vi iväg till den första lägenheten som ligger ungefär 30 minuters tågresa utanför Tübingen. Av någon anledning (och med vår sedvanliga otur) så var det någon slags katolskt jippo i just den orten just den dagen så alla bussar (nu är där väl inte så ofantligt många bussar, det bor endast 20 000 människor i denna håla) var som bortblåsta, det fanns ingen i informationsdisken som kunde engelska och ingen taxi utanför tågstationen. Med nöd och näppe gick vi alltså på måfå ned till centrum där vi lyckades få tag i en polis (tur att det var katolskt jippo) som kunde förklara mer eller mindre i vilken riktning som vi behövde gå. Efter cirka en halv timmes promenad lyckades vi, mot alla odds, hitta rätt och ringde upp hyresvärdens föräldrar som skulle visa oss lägenheten.

Föräldrarna (vi kallar dom det för att inte nämna några namn här) var hur trevliga och tillmötesgående som helst. Lägenheten var som en dröm, den är 100 kvm har tre rum plus ett rum som vi kan använda som en enda stor garderob och ett ytte pytte rum som man skulle kunna använda som kontor. Köket var nyrenoverat och fräsch likaså badrum och WC allt tipp topp och helt fantastiskt. Och ja, en fungerande kakelugn som var så vacker att jag inte riktigt visste var jag skulle ta vägen och som grädden på moset, fiskbensparkett i hela lägenheten. Vad kan man göra förutom kapitulera inför en sån skönhet? Och allt vore väl strålande underbart om det vore så enkelt. Men…och här kommer det, lägenheten ligger i vad man skulle kunna kalla en stor patriciervilla ifrån början av 1900 talet det finns endast 2 lägenheter (vi skulle isåfall vara på mellanplan) och vår hyresvärd bor i lägenheten ovanför oss. På första våningen är mottagning för ”alternativ” läkekonst (hm..) såsom kiropraktor/healing och meditation etc inte riktigt vår gebit. Men det hade man ju kunnat leva med om det inte vore så att Föräldrarna hela tiden påpekade hur viktigt det är att det är tyst i byggnaden i och med det arbete som utförs där. Folk som mediterar eller får någon slags healing (!?) behöver uppenbarligen tystnad. Frågan är då HUR pass tyst det måste vara i en lägenhet där huset initialt inte är byggt för att vara lägenheter utan endast som en enda stor villa? Nu är varken jag eller Engelsmannen särskilt högljudda av oss, vi har inga vilda fester men vi ser på film och tv, vi spelar musik mellan varven och vi ”lever” ju ändå i lägenheten. Det känns bara en smula olustigt att veta att 1) hyresvärden bor ovanför 2) inte veta hur mycket ljud som hörs igenom golv/väggar etc 3) en verksamhet som ”kräver” tystnad befinner sig under delar av vår lägenhet.

Nu låter det säkert bra mycket värre än vad det förmodligen är. Men vi tvekade i alla fall och vi båda känner att det är underligt att bo i samma hus som hyresvärden. Det känns lite ”farligt” med tanke på att personkemi måste fungera och om den inte gör det – hur trevligt kan det då vara att bo i en byggnad där det endas finns vi och sen hyresvärden? Hade det funnits fyra andra lägenheter så hade vi nog inte tvekat.

En annan sak är att byn som lägenheten ligger i är väldigt liten, mindre än vad jag hade kunnat föreställa mig. Folket där känns väldigt ”byiga” och ja, en smula inskränkt och jag vet inte riktigt om vi någonsin skulle kunna passa in där utan att ständigt känna att vi borde vara någon annanstans. Rätt och slätt, vi vet inte hur vi ska tänka och tycka om detta ställe. Lägenheten i sig är fantastisk men allt annat…inte riktigt så fantastiskt.

Hela gårdagen kändes totalt katastrofal efter att denna lägenhet visade sig vara så pass fel. Vi blev dessutom tvungna att avboka vår visning av en annan lägenhet som skulle ha varit idag eftersom vi insåg att en by som har 10 000 färre personer än den vi var i igår helt enkelt inte kommer att funka för oss. Visningen som skulle ha varit idag var dessutom i en by som ligger än längre bort än gårdagens. Det går helt enkelt bort. Tråkigt men sant.

Detta var uppenbarligen tuffa nyheter eftersom det i princip innebär att vi inte har några lägenheter kvar förutom en som vi hela tiden har tvekat om och sedan ytterligare en annan som vi fått nys om idag. Men de lägenheter som vi ska kolla på idag har båda provision vilket alltså innebär en kostnad runt EUR1000 till EUR1600 rakt ut i sjön och sedan deposition plus hyra på det. Dyrt som attans. Men vi kanske inte har något val.

För övrigt så är det uppenbart att vi måste lära oss tyska. Trots att detta är en studentstad så är det få som talar engelska (inte ens turistbyrån var särskilt duktiga) och de som talar har ett väldigt begränsat vokabulär och är faktiskt inte så särskilt intresserade av att hjälpa till heller. Attityden är ganska stark av att man borde lära sig tyska om man ska bo här. Självklart kommer vi att göra det, men just nu känns det bara skitjobbigt rent ut sagt. Givetvis är det bra att få denna erfarenhet eftersom jag är väl medveten om att alla som invandrar till ett nytt land måste tackla denna problematik, men tro mig, det är inte särskilt trevligt att ständigt bli bemött med viss avsky och misstänksamhet. Dessutom tror jag att jag har blivit bortskämd i England och London där folk i butiker i princip ALDRIG följer efter en som om man vore någon slags kriminell människa – men här, varje butik som vi gick in förföljde dom oss och jag verkligen hatar det. Det är okej om dom frågar om man behöver hjälp med något men att bara stå och glo – nä tack. Gå du och gör ditt jobb istället lilla vän så kan vi titta i lugn och ro vi ska inte stjäla dina dyrgripar. Givetvis är detta något som man kan vänja sig vid igen eftersom det i princip alltid hände i Sverige också (bortsett ifrån Lund) men det har varit så ofantligt skönt i England att slippa detta paranoida ställningstagande ifrån butikspersonal.

Vad mer kan jag berätta, det mesta är negativt förutom att Tübingen verkligen är en otroligt vacker stad. Byggnaderna är fantastiska i sin arkitektur och det är så tyskt att det går inte att beskriva i ord. Det finns gott om butiker av alla dess slag och staden i sig kan kanske beskrivas som en korsning mellan Lund och Helsingborg ungefär. Jag tror nog att Tübingen som studentstad kan vara helt okej, men personligen skulle jag välja England över Tyskland any time of the day.

Dagens agenda.

Jag sov verkligen som en stock hela natten och känner mig utvilad och redo att ta mig an dagens aktiviteter. Vi har precis kommit tillbaks från frukosten som var jättegod och väldigt ”svensk” om man jämför med hotellfrukostar i England. Trevligt!

Idag ska Engelsmannen först upp till universitet och hämta ut ett intyg på att han faktiskt kommer att vara anställd där så att vi har något att visa potentiella hyresvärdar och efter det (om allt går väl, har nämligen inte fått något svar ifrån denna hyresvärd än) så ska vi fara iväg ett par mil utanför Tübingen och kolla på en lägenhet. Jag hoppas verkligen att vi kommer att få titta på den idag eftersom det är så vi har planerat vår vecka. Men det blir nog bra med det. Nu måste vi tuta iväg, återkommer senare idag!

Framme i Tübingen.

Framme välbehållna efter ett angenämt flyg med German Wings! Tog buss ifrån flygplatsen till Tübingen och det var ju ett äventyr i sig…tog ungefär en timme och for väl igenom halv Tyskland mer eller mindre. Nä, men det var helt okej dock insåg vi ju ganska snabbt att det inte var så smart att komma fram till ett ställe där få talar engelska när det är hyfsat sent om kvällen. Det blir liksom än mer svårt att veta var någonstans man är och få människor att fråga om hjälp. Men efter mycket om och men gick vi in till ett annat hotell och frågade om vägvisning och fick där reda på att vi skulle behöva en taxi vilket de snällt nog kunde boka åt oss. Och nu är vi här, på förmodligen det mest sunkiga ”hotell” jag någonsin satt min fot i… men det får gå. Det spelar inte så stor roll just idag i alla fall för jag är så trött att det minsann snart är sovdags för mig trots att klockan inte ens är 8. Vi hörs!

Nu bär det alltså av.

Ingen flytt alltså, men idag far vi över till Tyskland för att kolla på (eller efter..) lägenheter och förhoppningsvis, håll alla tummar och tår, komma hem med ett hyreskontrakt i handen. Det hade varit fantastiskt. Vi har två lägenheter som är lite av favoriter, givetvis med viss reservation – man kan aldrig vara helt säker tills man har sett en lägenhet i verkligheten, bilder är alltför bra på att ljuga. Men vi hoppas, och allra mest hoppas vi ju såklart på att vi kommer att kunna skriva kontrakt där och då så att vi kan fortsätta flyttplaneringen.

✈  ✈  ✈  ✈  ✈  ✈  ✈  ✈  ✈  ✈  ✈  ✈  ✈  ✈  ✈

Om det råkar blir en längre tystnad här så vet ni var jag håller hus och sedan återkommer jag i all min prakt på fredag när vi är åter i England. Och just det, ja – jag är mer än lite nervös faktiskt. Egentligen mest över hur jag kommer att tycka om landet, staden och de byar runt omkring som vi ska kolla på lägenheter i. Visst har jag varit i Tyskland tidigare, men det är en sak att vara där som turist och en helt annan när man betraktar ett land med ”ska jag bo här?”-perspektiv. Men det blir nog bra. Det måste ju bli bra. Vi hörs på fredag om inte förr! ♥

Bambustrumpor!

Hittade jättefina och miljövänliga strumpor idag på TK Maxx. Älskar färgerna, dova och underbara. Det värsta med mig är dock att när jag köpt något som jag tycker är sådär riktigt fint så vill jag nästan inte använda det. Det är liksom för bra.

Silence was never written down.

♡

Ibland behöver man ännu mer tystnad för att kunna finna sig själv, eller finna tillbaks till sig själv och allt som faktiskt är viktigt. Jag tappar ofta perspektiv och därför är jag egentligen så tacksam för alla de nederlag som vi faktiskt står inför eftersom det tvingar mig att tänka om, ändra perspektiv och inse att livet går vidare. För varje natt nu, i den mest bistra kyla och i Londons isiga vintervindar så har det legat en hemlös man inrullad i ett gammal täcke i en liten nisch på vår innergård. Varje gång som jag har sett honom så har det stuckit i mitt hjärta. Vi övervägde till och med att ge honom Engelsmannens bästa sovsäck som tåler en hel massa minusgrader. Eller kanske ett par raggsockor. Men allra mest får synen mig att landa. Inombords. Som om själen knyter band med tankarna, kroppen och handlingarna. Och det är då jag inser att vi egentligen inte har några problem alls. Att det finns en ljusning och att även det mest hemska scenario som vi kan tänkas ställas inför, ändå alltid kan vara en fantastisk möjlighet och en dröm beroende på vilket perspektiv jag väljer att använda mig av.

Upp som en sol och ner som en pannkaka.

Denna dag har förmodligen varit en av de mest katastrofala dagar i mitt liv. Jag överdriver inte. Det har gått ifrån rusig glädje och leende ifrån hjärtat till tårar och besvikelse. Och det handlar självklart inte om min relation till min Engelsman. Mer än så tänker jag inte säga för jag orkar inte just nu. Jag är bara så trött på det mesta, trött på motvinden och jag orkar  inte stå pall för alla de örfilar (metafor, så ingen får för sig något nu) som viner till höger och vänster och träffar precis sådär rakt över tinningen. Precis sådär lagom hårt för att man ska tappa fattningen, fotfästet för att sedan bara bli vansinnig på situationens alla omöjligheter. Ungefär så. Jag får nog förklara detta lite bättre någon annan dag, när vinden har vänt och solen strålar högt. Idag har det mest blivit pannkaka av nästan alla drömmar och förhoppningar. Men imorgon är en annan dag. Ett nytt blad. Nya möjligheter. Vi hörs då.

Ovan, världens bästa dunboll som kom och tröstade mig genom att sniffa på tårar och sedan tvätta bort det onda. Lurvtussar, dom vet hur man tar hand om besvikna mattar och hussar. Och inte oroar dom sig i onödan heller, nejdå, dom bara trasslar runt i lägenheten med sina stora blå ögon och en mjuk mage att burra in hela sitt söndergråtna ansiktet i. Vad mer kan ett ledsamt hjärta önska sig en bedrövlig dag som denna. ♡