Vi kommer att ha John Bauer-skog utanför vår dörr när vi bor i Tübingen. Vi kommer att kunna förlora oss i en skog så stor, att det krävs karta och kompass för att hitta hem. En skog med så väldiga träd att det inte finns en chans för fantasin att hålla sig inom rim och reson utan den kommer att skena i rusig galopp över grusiga stigar, där mossan växer grön över skogsstenar och gigantiska trädstammar tacksamt sträcker sig mot skyn. Och jag vet att jag kommer att älska det. Älska allt. Jag vet hur jag lever upp, vaknar till liv – när jag får vara i naturen. När luften är så ren att det nästan gör ont och när tystnaden är så talande att det inte längre krävs några ord. Och ändå har jag ibland en vansinneslängtan efter hav. En längtan som obarmhärtigt berättar om fantastiska minnen som aldrig kan bytas ut.
Jag har nog alltid varit omgiven av människor som älskar havet. Först familj och släkt och sedan pojkvänner som utan fruktan besegrat storm på öppna hav. Pirater i själ och sinne. Aldrig är man så liten, som då. När oceanen ligger mörk om natten och inte ett ljus finns att skymta, inte ett ljud, inte en människa. Det är då man är så nära, så ofantligt nära det där första oförstörda stadiet i livet innan man lärde sig om gott och ont, när man fortfarande trodde att allt i livet är lika vackert som den kärlek man var omgiven av. Havet har den makten, att beröva oss på den storhet och världsliga makt som vi tror oss ha över våra liv och den person som vi utger oss för att vara. Det tillåter oss att spegla vår själ i dess böljande mörker, en smula mindre smickrande än en tillrättalagd spegel, men ändå. Och jag tycker om det. Jag älskar det där stora, oändliga, förrädiska och ensamma. Att få komma så nära sig själv och sina egna tankar utan att bryta samman. Att våga titta, trots att vågornas armar sträcker sig farligt nära.
Och sen var det ju en alldeles särskild människa som skänkte sitt liv till havets stora gap. En stor saknad, en sådan stor kärlek. Och det är kanske en så pass stor kärlek jag har, som om det vatten som florerar inombords är av salt och längtar tillbaks till det där stora, okontrollerbara – som en vacker dag kommer att sluka oss alla. Med hull och hår. Jag tycker om den tanken, att vår lilla jord en dag alldeles allena kommer att snurra med rasande vågor som skapar varnande mönster och berättar historier om vad som en gång var. När isarna smälter går världen tillbaks till noll. Så tragiskt, men så vackert ändå. Allt har en början och ett slut och sedan en början igen. Och igen.
En dag ska jag dit igen. Till havet. Det där saltstänkta boendet, där vinden sliter hårt runt husknutarna och man mäter dagen efter hur pass stora vågor som rullar. Det bara är något i den där längtan som inte går att förklara för en Engelsman som bara ser jord i ögon som blickar ut över hav med kärlek. Och det är nästan omöjligt att förklara för en man som är gift med höga berg hur en kärlek kan vara så stor till något som är så pass oändligt, oövervinnerligt och föränderligt. Men det är en pusselbit som fattas mig, som hänger lite på sniskan och den där innerliga längtan stillas nog inte förrän jag är där igen. När fötterna står på en brygga eller längs med en strandkant och havet bara är där, oändligt. Tryggt. Som ett böljande bevis på att hemma kan vara i princip varsomhelst, så länge vågorna når min strand.
