Vi är tillbaks i London som fortfarande känns mer hemma än något annat. Tübingen är där borta någonstans, och det är med så många olika känslor som jag tänker tillbaks på dagarna som vi spenderade där. Tala om att livet kan åka berg- och dalbana bara sådär, hjärtat i halsgropen och pulsen så hög att varje natt blev sömnlös och alldeles för lång. Tänk att glädje kan bli tårar inom ett par minuter och att drömmar kan krasas lika snabbt som nya alternativ tornade upp sig med tusentals omöjliga hinder i vägen som värsta labyrinten där olika faror lurade bakom varje hörn. Allt var så annorlunda, inte alls vad vi någonsin hade kunnat föreställa oss, inget stämde och allt var fel. Och samtidigt var det precis så som vi visste att det skulle vara. Så rätt, och bara där. Luften var ren – träden stod stolta (och vänner, tro mig Black Forest är g i g a n t i s k. Skogarnas skog!), vattnet fanns och backarna tog sig an sömndruckna vadmuskler utan pardon. Och ändå var det i sanning världens bästa känsla när vi igår såg London sprida ut sig, mil efter mil, under en flygplansvinge som sakteligen skar sin väg genom dimman ner mot Heathrows flygplats. Att återigen få sätta sin fot på engelsk mark var som att komma hem, att förstå vad som sades, att kunna läsa på skyltar och förstå utan ordbok eller tafatta försök att översätta. Jag har nog slagit lite rot här, mer än vad jag egentligen velat tro. Rot, tro, en ny ort. Där vi ska bo, man måste våga tro på mirakel annars finns det inget att leva för, inget att sträva mot. Jag har redan världens bästa liv, men utan utmaningar stagnerar man och tröttnar. Jag (vi) behöver detta för att må bra. För att utvecklas för att våga finnas. På riktigt.
Men jag kommer nog aldrig att kunna rekommendera någon, någonsin, att fara till Tyskland för att bo, om man inte redan talar tyska. Självklart kanske jag ändrar mig efter en vecka eller månad eller år i Tyskland men det är så jag känner just nu. Det har inte varit lätt och det är dessvärre dessa erfarenheter som bränner i bakhuvudet just nu. Men vi lyckades, vi fann och vann en lägenhet i Tübingen. Vi kommer inte att behöva pendla och det är ett bra läge precis vid Konsthallen. Vi är nöjda även om lägenheten i sig är en ruggig liten sak som definitivt behöver en hel massa kärlek och omsorg. Men det är ett problem som jag gärna tar mig an, hellre det än att behöva känna oro över snöiga vägar och en förvirrad Engelsman på fel sida av autobahn. Det går liksom inte att vaka över alla som man älskar och håller av oavsett hur mycket man än vill finnas där som en skyddsängel och radera alla faror som kan tänkas lura bakom nästa hörn. Gångavstånd gör skillnad när man varje dag ändå har så många andra potentiella fallgropar att försöka undvika.
Men inte bara det, Tübingen är en vacker stad (även om den känns folktom, öde, död för en numera inbiten londonbo) som kommer att vara helt fantastisk om sommaren när studenterna ligger på filtar i parken eller sitter på uteserveringarna och dricker öl. Det finns gott om pubar (dock inte alls pub i samma bemärkelse som i England, ni får ursäkta, men det kommer nog att ta ett tag tills jag slutar att jämföra allt med England) restauranger och tillräckligt med “snobbiga” inredningsbutiker för att hålla mig tillfredsställd. En vecka eller två i alla fall.
Nu gäller det alltså att fixa med resten av flytten, börja packa så smått – boka antingen bil (om Engelsmannen + barndomskamrat ska köra för egen maskin. Jag tar flyget!) eller flyttfirma och sedan bär det av i början av mars. Så snart att det inte ens känns på riktigt och jag har sagt det förut och jag kommer att säga det igen, ska vi lämna allt det här, bara så – bara så? Jag hoppas innerligt att jag kommer att förälska mig lika mycket i Tübingen, att det finns smultronställen och att staden kommer att öppna upp sig när jag väl börjat lära mig mer tyska. Jag känner redan att fraser och ord har fastnat som post-its i hjärnan och trots att vi mest har fnittrat (JA som skolflickor) oss fördärvade åt diverse felsteg och uttal i våra försök att göra oss förstådda, så går det ändå framåt. Men visst, vi lyckades både med att bryta mot lagen och tjuvåka helt gratis på bussen och beställa in en förrätt som huvudrätt och bestämt säga “ja ja danke” trots kyparens förvirrade uppsyn för att sedan skratta oss fördärvade när vi insåg att vi visst endast hade beställt in en aptitretare som huvudmeny och det var den minsta lilla brödbit vi någonsin sett. Ibland blir det lite lost in translation alltså. Men det är okej, så länge vi kan skratta åt det och så länge pulsen håller okej trumslag och hjärtat är på rätt plats. Det ska nog gå bra det här. Så länge smilbanden vibrerar så ler hjärtat. Jag måste bara komma ihåg att endast ta ett andetag åt gången.
♡ ♡ ♡
ps. tack mamma och Rolf för era råd. Ert stöd, förståelse, omtanke och kärlek i just den stunden var precis vad vi behövde. Tusen, och återigen tusen tack. Och Anakin, världens bästa och allra finaste Anakin, tack för att du lyssnade på en svamlande jag över Skype den där eftermiddagen när jag trodde att allt hade gått i kras och ingen dröm fanns kvar att uppnå. Din fantastiska vänskap betyder mycket mer än mest. Bara kärlek till dig min fina. ds.
